Författare: kalmar

I den svenska debatten om Afghanistan är det oftast samma argument som gång efter gång återkommer om varför Sverige ska fortsätta att ha militär närvaro i landet: Skapa säkerhet, bekämpa talibaner, bygga demokrati och rädda landets kvinnor. Något som sällan eller aldrig nämns är att utvecklingen i Afghanistan idag går åt fel håll på i princip alla dessa områden. Samtidigt som antalet utländska soldater har ökat kraftigt så har våldet blivit allt värre, talibanerna flyttat fram sina positioner och freden blivit allt mer avlägsen.

De framsteg som gjordes för afghanska kvinnor efter talibanernas fall 2001 har också gått tillbaka. Människorättsorganisationen Human Rights Watch senaste rapport visar att situationen för kvinnorna på flera punkter har försämrats de senaste åren. Nio år med ISAF i Afghanistan kan alltså knappast beskrivas som något annat än ett misslyckande.

15 december ska riksdagen rösta om Sverige ska fortsätta delta i kriget i Afghanistan. Efter att Sverige i nio år haft soldater där är det nu hög tid att vi konstaterar att den internationella militära insatsen misslyckats. Miljoner afghanska flickor förvägras rätten att gå i skolan, de senaste valen har varit allt annat än demokratiska och för alltför många afghaner är fortfarande vardagen kantad av övergrepp och djupaste fattigdom.  Afghanistan toppar statistiken över undernäring bland barn, andelen kvinnor som inte kan läsa och mödradödlighet. Det är faktiskt idag i Afghanistan långt farligare att bli gravid än att vara utländsk soldat. Men samtidigt som en säker förlossning kostar 35 kronor vill den svenska regeringen lägga nästan två miljarder på den militära insatsen nästa år.

Det är hög tid att Sverige bekämpar de verkliga problemen i Afghanistan; fattigdomen, hungern och hopplösheten. Att ha en svensk soldat i Afghanistan kostar lika mycket som att ge 1400 afghanska flickor och pojkar utbildning under ett helt år. När riksdagen den 15 december ska rösta om den svenska insatsen i Afghanistan borde valet vara enkelt: Ersätt soldaterna med bistånd!

Birgitta Axelsson Edström, Samim Ahmed, Kifah Qasem, Irene Fleetwood, Lars Holmberg och Kaj Raving, Vänsterpartiet Kalmar län

Vär vän och kamrat Ylva Skoog har lämnat oss alltför tidigt. Hon har under årens lopp haft många förtroendeuppdrag i Kalmar kommun och under de senaste perioderna koncentrerade hon sig på det viktiga uppdraget som nämndeman i Kalmar tingsrätt, ett uppdrag hon skötte med noggrannhet och ansvarsfullhet. Vi visste sedan ett år tillbaka att hon tänkte lämna sin nämndemannaplats för att söka nya utmaningar, men ingen anade då att det skulle ske på detta tragiska vis. Sjukdomen slog till snabbt och obarmhärtigt och Ylva finns nu inte längre bland oss.

Vi minns Ylva som en mycket god kamrat med en stor portion underfundig humor och med en stark tro på solidaritet och rättvisa. Även om hennes politiska engagemang numera inte innebar att hon så ofta deltog i partiaktiviteterna så kunde man alltid räkna med att byta några ord om det politiska läget med Ylva när man sprang på henne ute på stan där hon så ofta rörde sig, för det mesta med hund i sällskap. De pratstunderna och hennes utpräglade dialekt saknar vi nu. Hon saknas oss.

Våra varma tankar går främst till sambon Eva och till övrig släkt och vänner. Vi i Vänsterpartiet Kalmar sörjer och saknar en god kamrat men bevarar hennes ljusa minne med tacksamhet.

”Sångerna om frihet, om rättvisa och fred,
sångerna om folken som aldrig kan slås ner,
sångerna om livet som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga”
(Mikael Wiehe)

Kerstin Gustafsson, nämndeman
Gert Järkelid, nämndeman
Birgitta Axelsson Edström, politisk sekreterare
Vänsterpartiet Kalmar

Många i Sverige säger att Sverige har kommit långt vad det gäller arbetet med jämställdhet. Jag är inte nöjd. Har vi verkligen kommit så långt? Är det inte fortfarande så att det största och viktigaste som har hänt är att kvinnor fick rösträtt 1921? Det är ju snart 90 år sedan, och vad har egentligen hänt sedan dess? Ja, sedan 2006 då vi fick en högerregering har jämställdhet förvandlats till RUT-avdrag och vårdnadsbidrag, och såna reformer leder bakåt istället för framåt.

Runt om i samhället finns fortfarande könsnormer som genomsyrar våra handlingar och som sätter käppar i hjulet för både män och kvinnor. Män får inte jobb inom barnomsorgen eftersom en kvinna anses mer omhändertagande och mest lämpad för just det arbetet. Samtidigt har kvinnor svårt att ta sig in på mansdominerande arbetsplatser och om de lyckas så möts de ofta av ett stort utbud av härskartekniker, vilket i sin tur gör att kvinnor drar sig för att arbeta kvar.

Detta är inte enbart en politikerfråga. Det är en fråga som alla människor måste arbeta med.  Arbetet för jämställdhet gynnar både män och kvinnor och är således en fråga som borde engagera både män och kvinnor. Tyvärr är det så att det som professor Yvonne Hirdman kallar könskontraktet och könsmaktsordningen är så djupt rotat i oss. Men det är inte omöjligt att ändra på och detta är viktigt att veta. Allt är möjligt om man verkligen vill.

Många som motarbetar jämställdheten i Sverige argumenterar genom att påstå att det finns en stor biologisk skillnad män och kvinnor emellan samt att ”så har det alltid varit”. Tänk om vi hade haft samma inställning när det gäller teknikutveckling. Då skulle vi varken haft bilar, tåg eller datorer. Allt har med utveckling och vilja att göra och nu är det dags att åter igen, på riktigt, börja arbeta för alla människors lika värde. Det tjänar alla på, både kvinnor och män.

Mathilda Karlsson, Vänsterpartiet Kalmar

Sverige är inte jämställt. Kalmar är inte heller jämställt. Kvinnor arbetar lika mycket som män, men får inte betalt för hela arbetsinsatsen. På jobbet är lönen lägre och arbetsvillkoren ofta sämre. Efter jobbet fortsätter arbetet hemma med matlagning, städning och disk.

Den tiden är oavlönad men betalas av kvinnor själva genom sänkt avlönad arbetstid (kallas ofta ”frivillig deltid” av högervridna politiker, men frågan är hur frivillig den är). Resultatet är sämre ekonomi, mer stress och högre ohälsotal. Visst kan man hävda att det har hänt mycket på jämställdhetsområdet under de gångna 100 åren, men vi är långt ifrån målet. Det går helt enkelt inte snabbt nog, och under de senaste åren med borgerlig regering har arbetet tappat fart.

I hela samhället finns en ojämlik maktstruktur, en könsmaktsordning, som skapar orättvisor och diskriminering. Det vill vi göra något åt, här och nu. Det duger inte att säga att pengarna inte räcker till rimliga löner och önskad sysselsättningsgrad i kvinnodominerade yrken. Det duger inte heller att säga att pengarna inte räcker till arbetskläder eller nödvändig friskvård för anställda inom vård och omsorg. Det vore fullständigt otänkbart att hävda sådana argument om vi hade diskuterat mansdominerade sektorer på arbetsmarknaden. Det är inte tal om att brandmän ska köpa sina egna hjälmar eller inte få betalt för den tid då det inte brinner. När män har smutsiga och tunga jobb kan de få tillägg, dvs när dom lyfter lådor och torkar kondensfett. Ett liknande tillägg i vårdyrken när kvinnor lyfter och tvättar människor har det aldrig varit tal om. Det här måste vi åtgärda.

Nu är det ju inte bristen på resurser som är det stora problemet. Problemet framför andra är bristen på insikt. Vårt samhälle är i grunden orättvist och värderar män högre än kvinnor. Den synen har vi mött sedan vi föddes. Därför ser man inte kvinnors underordning utan tar den som naturlig. Det är dock hög tid att öppna ögonen NU.

Det är dags att vi omfördelar resurser så att vi kan bygga ett mer rättvist samhälle. Ska vi kvinnor få det vi har rätt till måste män avstå från det som de inte ska ha. Det är ju så enkelt men ändå så svårt. Delad föräldraförsäkring, höjt underhållsstöd och rejäla krafttag mot mäns våld mot kvinnor är självklara åtgärder i ett nationellt perspektiv. Rätt till heltid, löner som man kan leva på, betalda arbetskläder inom omsorgen och barnomsorg som passar barnens behov är lika självklara i ett kommunalt perspektiv. Men grunden för detta är en acceptans hos alla att kvinnor och män är lika mycket värda och ett erkännande av att den nu härskande maktordningen är djupt orättvis. Vi kvinnor i Vänsterpartiet går självklart i första ledet för en sådan bildningskampanj. Vi vill nämligen bygga rättvisa och den gäller naturligtvis även kvinnor.

Birgitta Axelsson Edström, Kerstin Gustafsson, Susanne Johansson och Mathilda Karlsson
Vänsterpartiet Kalmar

Valrörelsen har fått kritik. Jag håller till stor del med om innehållet i kritiken. I media speglades inte mycket av visioner och ideologi, utan bevakningen handlade mer om helt andra saker. Vi pratade mer om skattetryck än om vilket samhälle och vilken framtid vi ville ha. Vi hamnade i en valrörelse som lika gärna kunde ha bedrivits på Tradera. Ropen ”Auktion pågår! Kom och köp! Kom och bjud över!” hördes när vi istället borde framfört seriösa förslag om hur vi kan bygga ett Sverige och ett Kalmar som ger ett gott liv för människor. Så långt är kritiken riktig.

Men, artiklar med visionärt innehåll skrevs men publicerades inte. De fick nämligen inte plats på debattsidorna eftersom de ”inte tillförde något nytt”. Vi saknar inte ideologi och visioner. Sanningen är att åtminstone vi försökte, men vår taktik vägde ganska lätt i jämförelse med plånbokspolitik och spadtagsstrategi. Det var ju till sådant som såväl det redaktionella utrymmet som debattutrymmet gick.

Varför jobbade jag då inför valet 2010? Jo, jag blev betryckt när jag hörde den ensamma sjuka som glömde överbliven middagsmat i burkar på köksbänken över natten undra om det går att äta kycklingen om man bara hettar upp den tillräckligt mycket. ”Det går liksom inte att slänga mat när man saknar inkomst”. Det var lika ovärdigt att höra att om man enbart har arbetsförmåga till 25% så har man inte rätt att ha en kolonilott ”för den kan du väl inte orka med då?”. Den akademiskt utbildade mannen som måste försörja sig genom korta vikariat på restauranger av olika slag bara för att han kommer från ett utomeuropeiskt land fick mig att skämmas över Sveriges tillstånd. När gamla människor på äldreboendena inte får komma ut i friska luften pga personal- och tidsbrist när vi har hur hög arbetslöshet som helst så reagerade jag med ryggmärgen. Jag insåg att vi är på väg åt totalt fel håll. Det slösas med människor, och människor är ju det värdefullaste vi har! Och därför ville jag vara med och ändra på det!

Jag har nämligen en vision. Den är ett land som värderar sina människor just som människor. Ett land där alla barn är lika mycket värda, och där man är helt överens om att alla barn ska få en utbildning som får var och en att blomstra som den resurs man är, för sig själv och för andra. I ett sådant land spelar hudfärg, hårfärg, skostorlek eller kön ingen som helst roll. Det är ett samhälle där man som människa har rätt, rättighet och möjlighet att försörja sig själv, och där man, när man inte längre klarar det på egen hand, har ett fungerande skyddsnät som ser till att man får det man behöver ändå. Det är ett samhälle där ångesten inför en ensam morgondag utan uppdrag, mat och sysselsättning byts ut mot en självkänsla som grundar sig på det okränkbara människovärdet. Det är ett samhälle där vi förenas av ett gemensamt ansvarstagande för oss själva och för varandra och där orden ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” omsätts i praktisk handling. Det är ett land där det är inne att satsa på människor.

Man säger kanske att detta är en utopi. Ja, visioner är ju ofta utopier. Låt oss då för en gångs skull få formulera våra utopier. De kanske kan förklara våra ideologiska vägval även när det gäller plånboken och spaden. Kom bara inte och säg att vi saknar visioner när vi i själva verket blir förhindrade och förlöjligade när vi försöker framföra dem. Jag tror nämligen att en bättre framtid är möjlig, men det förutsätter att våra visioner och vår ideologiska kompass både syns och tillåts att styra framför kortsiktighet och ytligt PR-tänkande. Det är ju människors liv det handlar om, inte om smart marknadsföring.

Birgitta Axelsson Edström, Vänsterpartiet Kalmar

Den borgerliga oppositionen med Björn Brändewall (FP) i spetsen lämnade vid det senaste sammanträdet i kultur- och fritidsnämnden besked om en intressant del i det kommande borgerliga budgetalternativet för Kalmar kommun. Eftersom man anser att en satsning på att sänka deltagaravgifterna på Monokrom, en blomstrande och mycket uppskattad del av kultur- och fritidsnämndens verksamhet riktad till ungdomar och deras scenkonst, innebär en ”minuspost för kommunen” så vill man utjämna olikheterna i deltagaravgifter mellan Monokrom och Kulturskolan genom att istället HÖJA avgifterna på Kulturskolan.

Det är svårt för mig att se satsningar på barns och ungdomars kulturutövning som minusposter. För mig är de istället viktiga delar av välfärden och något vi måste ta ett samhälleligt ansvar för. Det är välbehövliga resurser som ger mångfalt tillbaka i form av kreativa och nyfikna människor med ett rikt liv och en stor palett av uttrycksmedel och språk. Om man ser kommunal verksamhet inom kultur- och fritidsområdena som en minuspost, så kan man förstås också ställa sig frågan om förskolan, skolan och omsorgen är att betrakta som minus- eller plusposter? Svaret beror förstås på hur man värderar välfärd, hur man ser på samhällelig ekonomi och vilken välfärd man tycker att människor är värda.

Borgerligheten vill alltså arbeta bort köerna till Kulturskolan genom att tvinga familjer med sämre ekonomi att tacka nej till kulturskoleundervisning för sina barn. Det blir i sanning en spännande debatt i Kalmars fullmäktigeförsamling i december då fyra eniga borgerliga partier ska förklara att med en borgerlig politik kommer Kulturskolans elever och deras föräldrar att få betala dubbelt så höga avgifter mot vad man gör med ett rödgrönt styre i kommunen. Frågan är om inte minusposten blir större för borgerligheten själv än vad de tycker att den blir i kommunens budget.

 Birgitta Axelsson Edström (V), Ordf Kultur- och fritidsnämnden

Idag är jag stolt över mina partikamrater!

Våren 2008 infördes eget val inom hemtjänsten i Linköpings kommun. Ökad konkurrens och valfrihet var målet och kommunen ville uppmuntra fler småföretag och kvinnliga entreprenörer. Reformen är utvärderad, och resultaten är tydliga. Politikernas förhoppningar har inte infriats. Nyetablerade företag har tillsammans fått 0,2 promille av hela marknaden. Det motsvarar totalt 250 hemtjänsttimmar. 94% har valt det stora kommunala bolaget eller de multinationella storföretagen Carema eller Attendo. Politikernas ambitioner om en marknad för småföretag gick om intet men väljarna har fått en ökad valfrihet, en valfrihet som en stor majoritet (två tredjedelar) av dem dock väljer att inte utnyttja. Nästan 70% av brukarna blir därför placerade hos ett av de stora utförarbolagen.

Omsorgstagarna är emellertid idag nöjda med den hemtjänst de får. Allra mest nöjda är brukarna med de små privata företagen och med det stora kommunala bolaget. Minst nöjd är man med de stora privata. Utvärderingen pekar dock på ett annat intressant förhållande: Brukarna var MER nöjda INNAN reformen genomfördes än EFTER.

Summa summarum: Reformen har flyttat jobb från gemensamt ägd verksamhet till privatägda storföretag. Skattemedel lämnar den offentliga insynen och delas ut i privata fickor. Brukarna är mindre nöjda och småföretagen är de stora förlorarna. Detta är erfarenheter som Kalmar kommun bör beakta när LOV (lagen om valfrihetssystem) diskuteras och borgerliga debattörer tar till brösttonerna i sin iver att utmåla oss som utvecklingsfientliga.

Jag har en bekant i norra Norrland. Hans mor är långt över 90 år och sa härom månaden följande till sin son: ”När jag blir så gammal att jag inte klarar mig hemma, då vill jag att det finns nånstans dit jag får komma och där jag vet att jag får den hjälp jag behöver. Kom inte dragande med reklambroschyrer, se bara till att jag får det bra.” Jag förstår henne. Det är hennes rättighet att få känna den tryggheten. Tryggheten ska inte vara villkorad med ett fritt val inom ett område där det är så gott som omöjligt att välja på ett kvalificerat sätt. När man blir gammal, det blir vi alla om inget oförutsett inträffar, har man rätt att vara trygg.

Äldreomsorgen är en rättighet och inte en vara på marknaden. Tar vi äldres behov på allvar och anser att alla har samma värde ser vi till att ha en generell omsorg med hög kvalitet som erbjuds alla som behöver den. Då krävs schyssta arbetsvillkor, resurser som räcker till att tillgodose mänskliga behov och en uppvärdering av omvårdnadsarbetet. Det kommer att kosta en del, men vi har en moralisk skyldighet att jobba i den här riktningen. En sådan gemensam omsorg ska naturligtvis kännetecknas av hög grad av inflytande för den enskilda brukaren. Valfrihet för mig i det här fallet är mer en fråga om att påverka VAD jag får hjälp med och av VEM, och mindre att välja vilket företag som betalar lönen till den som hjälper mig. Den sista frågan är ju, om man tänker efter, rätt ointressant i sammanhanget, eller hur? Det tycker ju även brukarna i Linköpings kommun. De vet.

Birgitta Axelsson Edström, Vänsterpartiet Kalmar

Riksdagsledamöterna från SD med partiledaren Jimmie Åkesson i spetsen tog i förra veckan bladet från munnen på allvar. De, som under hela valrörelsen har anklagat vad de kallar den politiska korrektheten (PK), kräver att svenska kyrkan ska ändra i evangeliet för att det ska passa in i SDs politiska agenda. Och inte nog med det, när de inser vilket klavertramp de gjorde när de lät sina välputsade skodon marschera ut ur kyrkan på tisdagen, så ber de kungen om ursäkt precis som om det var kungen de markerade emot.

Jimmie Åkesson och hans hejdukar har alltså än en gång visat sitt rätta ansikte. Yttrandefrihet enligt SD är att SD-företrädare får säga vad de vill utan att bli emotsagda. När andra säger något som inte passar i SD-fållan är det ohyfsat och kränkande. Det är således skillnad på folk och fä i SDs demokratisyn. Det är tydligt att jämlikhet i SDs mening är precis detsamma som grisen Napoleon i Orwells ”Djurfarmen” menade då han sa ”Alla är jämlika, men en del är mer jämlika än andra”. Den synen har inget gemensamt med Svenska kyrkans lära, tack och lov.

Kalmar marknadsför sig som en kommun som vill framåt. Det är en positiv ambition. En kommun som ska garantera välfärden åt alla som bor där samt växa måste utvecklas och finna nya vägar. Det är omöjligt att slå sig till ro och bara slå vakt om det man har. Man måste våga satsa på framtiden. 

Kalmar har potential att utvecklas, men då måste vi börja ta hänsyn till annat än det som traditionellt ses som tillväxt, de hårda sektorerna. Visst behöver vi arbetstillfällen, men det ska vara arbetstillfällen som är hållbara. Visst behöver vi handel, men det ska vara handel som är hållbar. Och vi behöver människor, människor som är hållbara. Utan människorna dör Kalmar. Det är människorna som skapar tillväxten. Tillväxt på det mjuka området är därför minst lika viktigt som etablering av nya affärscentrum. Det är här jag vill lyfta fram ett förslag.

Vi har idag en unik möjlighet att satsa på idrott och hälsa, med betoning på det sistnämnda. Centrum för idrott och hälsa (CIH), en växande idrottsallians med i dagsläget över 30 föreningar som medlemmar, har ambitionen att bilda ett nav för idrott och fysisk aktivitet tillsammans med föreningslivet, Smålandsidrotten, Linnéuniversitetet, Kalmarsunds Gymnasieförbund och andra aktörer och skapa ett Idrottens Hus värt namnet. I huset, som är den Gamla Sjöbefälsskolan med navigationstornet som en gigantisk skivstång i mitten, finns en framtid för utbildning, träning, individuell rådgivning, testverksamhet, forskning, föreningsservice, föreningssamverkan och idrottsmedicin. Det här är en ambition som en framtidsvänlig kommun bör stödja. När olika organisationer som arbetar för samma mål samlas under samma tak skapas möjligheter till nya möten och nya idéer. Summan av delarna blir på det här sättet mycket större än delarna var för sig. Här kan vi få en naturlig knutpunkt för motion och elit, för hälsovård och friskvård, för unga och äldre, för teori och praktik och för olika behov och olika resurser. Här har vi möjlighet att mitt i Kalmars centrum bygga en av Sveriges ledande samverkansmiljöer för idrott och hälsa. Det är ett ypperligt sätt att sätta Kalmar på kartan, för att använda ett slitet men fungerande uttryck.

Idrott och fysisk aktivitet utövas inte bara på elitarenor. Det allra mesta inom området sker istället i relativt små ideella föreningar som var och en för sig har alltför små resurser för att kunna ge medlemmarna nödvändigt och önskvärt utvecklingsstöd. Det arbete föreningarna bedriver är dock livsviktigt för samhällets framtid. För föreningslivet gäller samverkan som framgångsväg, och där måste kommunen vara med och stötta. Det kan vi göra på flera sätt, exempelvis genom att stödja Idrottens Hus.

Kostnaden för satsningen är både överkomlig och räntabel. Vill Kalmar bli ett centrum för idrott och hälsa och om vi vill att Kalmar, med unikt centralt belägna idrottsanläggningar, ska vara en naturlig plats för idrottskonvent, konferenser och större turneringar så finns ett gyllene tillfälle att visa det nu. Vill vi att Kalmars invånare ska utveckla aktiva och hållbara liv så vågar vi bejaka det framåtsyftande initiativet från Centrum för idrott och hälsa. Menar vi allvar med Kalmar Full Fart Framåt så måste vi inse att det även gäller barn, ungdomar, ja människor i alla åldrar, samt det ideella föreningslivet.

Birgitta Axelsson Edström, Vänsterpartiet Kalmar