Valrörelsen har fått kritik. Jag håller till stor del med om innehållet i kritiken. I media speglades inte mycket av visioner och ideologi, utan bevakningen handlade mer om helt andra saker. Vi pratade mer om skattetryck än om vilket samhälle och vilken framtid vi ville ha. Vi hamnade i en valrörelse som lika gärna kunde ha bedrivits på Tradera. Ropen ”Auktion pågår! Kom och köp! Kom och bjud över!” hördes när vi istället borde framfört seriösa förslag om hur vi kan bygga ett Sverige och ett Kalmar som ger ett gott liv för människor. Så långt är kritiken riktig.

Men, artiklar med visionärt innehåll skrevs men publicerades inte. De fick nämligen inte plats på debattsidorna eftersom de ”inte tillförde något nytt”. Vi saknar inte ideologi och visioner. Sanningen är att åtminstone vi försökte, men vår taktik vägde ganska lätt i jämförelse med plånbokspolitik och spadtagsstrategi. Det var ju till sådant som såväl det redaktionella utrymmet som debattutrymmet gick.

Varför jobbade jag då inför valet 2010? Jo, jag blev betryckt när jag hörde den ensamma sjuka som glömde överbliven middagsmat i burkar på köksbänken över natten undra om det går att äta kycklingen om man bara hettar upp den tillräckligt mycket. ”Det går liksom inte att slänga mat när man saknar inkomst”. Det var lika ovärdigt att höra att om man enbart har arbetsförmåga till 25% så har man inte rätt att ha en kolonilott ”för den kan du väl inte orka med då?”. Den akademiskt utbildade mannen som måste försörja sig genom korta vikariat på restauranger av olika slag bara för att han kommer från ett utomeuropeiskt land fick mig att skämmas över Sveriges tillstånd. När gamla människor på äldreboendena inte får komma ut i friska luften pga personal- och tidsbrist när vi har hur hög arbetslöshet som helst så reagerade jag med ryggmärgen. Jag insåg att vi är på väg åt totalt fel håll. Det slösas med människor, och människor är ju det värdefullaste vi har! Och därför ville jag vara med och ändra på det!

Jag har nämligen en vision. Den är ett land som värderar sina människor just som människor. Ett land där alla barn är lika mycket värda, och där man är helt överens om att alla barn ska få en utbildning som får var och en att blomstra som den resurs man är, för sig själv och för andra. I ett sådant land spelar hudfärg, hårfärg, skostorlek eller kön ingen som helst roll. Det är ett samhälle där man som människa har rätt, rättighet och möjlighet att försörja sig själv, och där man, när man inte längre klarar det på egen hand, har ett fungerande skyddsnät som ser till att man får det man behöver ändå. Det är ett samhälle där ångesten inför en ensam morgondag utan uppdrag, mat och sysselsättning byts ut mot en självkänsla som grundar sig på det okränkbara människovärdet. Det är ett samhälle där vi förenas av ett gemensamt ansvarstagande för oss själva och för varandra och där orden ”Av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov” omsätts i praktisk handling. Det är ett land där det är inne att satsa på människor.

Man säger kanske att detta är en utopi. Ja, visioner är ju ofta utopier. Låt oss då för en gångs skull få formulera våra utopier. De kanske kan förklara våra ideologiska vägval även när det gäller plånboken och spaden. Kom bara inte och säg att vi saknar visioner när vi i själva verket blir förhindrade och förlöjligade när vi försöker framföra dem. Jag tror nämligen att en bättre framtid är möjlig, men det förutsätter att våra visioner och vår ideologiska kompass både syns och tillåts att styra framför kortsiktighet och ytligt PR-tänkande. Det är ju människors liv det handlar om, inte om smart marknadsföring.

Birgitta Axelsson Edström, Vänsterpartiet Kalmar

Den borgerliga oppositionen med Björn Brändewall (FP) i spetsen lämnade vid det senaste sammanträdet i kultur- och fritidsnämnden besked om en intressant del i det kommande borgerliga budgetalternativet för Kalmar kommun. Eftersom man anser att en satsning på att sänka deltagaravgifterna på Monokrom, en blomstrande och mycket uppskattad del av kultur- och fritidsnämndens verksamhet riktad till ungdomar och deras scenkonst, innebär en ”minuspost för kommunen” så vill man utjämna olikheterna i deltagaravgifter mellan Monokrom och Kulturskolan genom att istället HÖJA avgifterna på Kulturskolan.

Det är svårt för mig att se satsningar på barns och ungdomars kulturutövning som minusposter. För mig är de istället viktiga delar av välfärden och något vi måste ta ett samhälleligt ansvar för. Det är välbehövliga resurser som ger mångfalt tillbaka i form av kreativa och nyfikna människor med ett rikt liv och en stor palett av uttrycksmedel och språk. Om man ser kommunal verksamhet inom kultur- och fritidsområdena som en minuspost, så kan man förstås också ställa sig frågan om förskolan, skolan och omsorgen är att betrakta som minus- eller plusposter? Svaret beror förstås på hur man värderar välfärd, hur man ser på samhällelig ekonomi och vilken välfärd man tycker att människor är värda.

Borgerligheten vill alltså arbeta bort köerna till Kulturskolan genom att tvinga familjer med sämre ekonomi att tacka nej till kulturskoleundervisning för sina barn. Det blir i sanning en spännande debatt i Kalmars fullmäktigeförsamling i december då fyra eniga borgerliga partier ska förklara att med en borgerlig politik kommer Kulturskolans elever och deras föräldrar att få betala dubbelt så höga avgifter mot vad man gör med ett rödgrönt styre i kommunen. Frågan är om inte minusposten blir större för borgerligheten själv än vad de tycker att den blir i kommunens budget.

 Birgitta Axelsson Edström (V), Ordf Kultur- och fritidsnämnden

Idag är jag stolt över mina partikamrater!

Våren 2008 infördes eget val inom hemtjänsten i Linköpings kommun. Ökad konkurrens och valfrihet var målet och kommunen ville uppmuntra fler småföretag och kvinnliga entreprenörer. Reformen är utvärderad, och resultaten är tydliga. Politikernas förhoppningar har inte infriats. Nyetablerade företag har tillsammans fått 0,2 promille av hela marknaden. Det motsvarar totalt 250 hemtjänsttimmar. 94% har valt det stora kommunala bolaget eller de multinationella storföretagen Carema eller Attendo. Politikernas ambitioner om en marknad för småföretag gick om intet men väljarna har fått en ökad valfrihet, en valfrihet som en stor majoritet (två tredjedelar) av dem dock väljer att inte utnyttja. Nästan 70% av brukarna blir därför placerade hos ett av de stora utförarbolagen.

Omsorgstagarna är emellertid idag nöjda med den hemtjänst de får. Allra mest nöjda är brukarna med de små privata företagen och med det stora kommunala bolaget. Minst nöjd är man med de stora privata. Utvärderingen pekar dock på ett annat intressant förhållande: Brukarna var MER nöjda INNAN reformen genomfördes än EFTER.

Summa summarum: Reformen har flyttat jobb från gemensamt ägd verksamhet till privatägda storföretag. Skattemedel lämnar den offentliga insynen och delas ut i privata fickor. Brukarna är mindre nöjda och småföretagen är de stora förlorarna. Detta är erfarenheter som Kalmar kommun bör beakta när LOV (lagen om valfrihetssystem) diskuteras och borgerliga debattörer tar till brösttonerna i sin iver att utmåla oss som utvecklingsfientliga.

Jag har en bekant i norra Norrland. Hans mor är långt över 90 år och sa härom månaden följande till sin son: ”När jag blir så gammal att jag inte klarar mig hemma, då vill jag att det finns nånstans dit jag får komma och där jag vet att jag får den hjälp jag behöver. Kom inte dragande med reklambroschyrer, se bara till att jag får det bra.” Jag förstår henne. Det är hennes rättighet att få känna den tryggheten. Tryggheten ska inte vara villkorad med ett fritt val inom ett område där det är så gott som omöjligt att välja på ett kvalificerat sätt. När man blir gammal, det blir vi alla om inget oförutsett inträffar, har man rätt att vara trygg.

Äldreomsorgen är en rättighet och inte en vara på marknaden. Tar vi äldres behov på allvar och anser att alla har samma värde ser vi till att ha en generell omsorg med hög kvalitet som erbjuds alla som behöver den. Då krävs schyssta arbetsvillkor, resurser som räcker till att tillgodose mänskliga behov och en uppvärdering av omvårdnadsarbetet. Det kommer att kosta en del, men vi har en moralisk skyldighet att jobba i den här riktningen. En sådan gemensam omsorg ska naturligtvis kännetecknas av hög grad av inflytande för den enskilda brukaren. Valfrihet för mig i det här fallet är mer en fråga om att påverka VAD jag får hjälp med och av VEM, och mindre att välja vilket företag som betalar lönen till den som hjälper mig. Den sista frågan är ju, om man tänker efter, rätt ointressant i sammanhanget, eller hur? Det tycker ju även brukarna i Linköpings kommun. De vet.

Birgitta Axelsson Edström, Vänsterpartiet Kalmar

Riksdagsledamöterna från SD med partiledaren Jimmie Åkesson i spetsen tog i förra veckan bladet från munnen på allvar. De, som under hela valrörelsen har anklagat vad de kallar den politiska korrektheten (PK), kräver att svenska kyrkan ska ändra i evangeliet för att det ska passa in i SDs politiska agenda. Och inte nog med det, när de inser vilket klavertramp de gjorde när de lät sina välputsade skodon marschera ut ur kyrkan på tisdagen, så ber de kungen om ursäkt precis som om det var kungen de markerade emot.

Jimmie Åkesson och hans hejdukar har alltså än en gång visat sitt rätta ansikte. Yttrandefrihet enligt SD är att SD-företrädare får säga vad de vill utan att bli emotsagda. När andra säger något som inte passar i SD-fållan är det ohyfsat och kränkande. Det är således skillnad på folk och fä i SDs demokratisyn. Det är tydligt att jämlikhet i SDs mening är precis detsamma som grisen Napoleon i Orwells ”Djurfarmen” menade då han sa ”Alla är jämlika, men en del är mer jämlika än andra”. Den synen har inget gemensamt med Svenska kyrkans lära, tack och lov.

Kalmar marknadsför sig som en kommun som vill framåt. Det är en positiv ambition. En kommun som ska garantera välfärden åt alla som bor där samt växa måste utvecklas och finna nya vägar. Det är omöjligt att slå sig till ro och bara slå vakt om det man har. Man måste våga satsa på framtiden. 

Kalmar har potential att utvecklas, men då måste vi börja ta hänsyn till annat än det som traditionellt ses som tillväxt, de hårda sektorerna. Visst behöver vi arbetstillfällen, men det ska vara arbetstillfällen som är hållbara. Visst behöver vi handel, men det ska vara handel som är hållbar. Och vi behöver människor, människor som är hållbara. Utan människorna dör Kalmar. Det är människorna som skapar tillväxten. Tillväxt på det mjuka området är därför minst lika viktigt som etablering av nya affärscentrum. Det är här jag vill lyfta fram ett förslag.

Vi har idag en unik möjlighet att satsa på idrott och hälsa, med betoning på det sistnämnda. Centrum för idrott och hälsa (CIH), en växande idrottsallians med i dagsläget över 30 föreningar som medlemmar, har ambitionen att bilda ett nav för idrott och fysisk aktivitet tillsammans med föreningslivet, Smålandsidrotten, Linnéuniversitetet, Kalmarsunds Gymnasieförbund och andra aktörer och skapa ett Idrottens Hus värt namnet. I huset, som är den Gamla Sjöbefälsskolan med navigationstornet som en gigantisk skivstång i mitten, finns en framtid för utbildning, träning, individuell rådgivning, testverksamhet, forskning, föreningsservice, föreningssamverkan och idrottsmedicin. Det här är en ambition som en framtidsvänlig kommun bör stödja. När olika organisationer som arbetar för samma mål samlas under samma tak skapas möjligheter till nya möten och nya idéer. Summan av delarna blir på det här sättet mycket större än delarna var för sig. Här kan vi få en naturlig knutpunkt för motion och elit, för hälsovård och friskvård, för unga och äldre, för teori och praktik och för olika behov och olika resurser. Här har vi möjlighet att mitt i Kalmars centrum bygga en av Sveriges ledande samverkansmiljöer för idrott och hälsa. Det är ett ypperligt sätt att sätta Kalmar på kartan, för att använda ett slitet men fungerande uttryck.

Idrott och fysisk aktivitet utövas inte bara på elitarenor. Det allra mesta inom området sker istället i relativt små ideella föreningar som var och en för sig har alltför små resurser för att kunna ge medlemmarna nödvändigt och önskvärt utvecklingsstöd. Det arbete föreningarna bedriver är dock livsviktigt för samhällets framtid. För föreningslivet gäller samverkan som framgångsväg, och där måste kommunen vara med och stötta. Det kan vi göra på flera sätt, exempelvis genom att stödja Idrottens Hus.

Kostnaden för satsningen är både överkomlig och räntabel. Vill Kalmar bli ett centrum för idrott och hälsa och om vi vill att Kalmar, med unikt centralt belägna idrottsanläggningar, ska vara en naturlig plats för idrottskonvent, konferenser och större turneringar så finns ett gyllene tillfälle att visa det nu. Vill vi att Kalmars invånare ska utveckla aktiva och hållbara liv så vågar vi bejaka det framåtsyftande initiativet från Centrum för idrott och hälsa. Menar vi allvar med Kalmar Full Fart Framåt så måste vi inse att det även gäller barn, ungdomar, ja människor i alla åldrar, samt det ideella föreningslivet.

Birgitta Axelsson Edström, Vänsterpartiet Kalmar

Tre tjejer på scenen är bättre än två gubbar i publiken… åtminstone när det gäller att ta reda på vad vi ungdomar tycker är viktigt i Kalmar!

Hallå! Finns vi ungdomar med i valrörelsen? Är det någon som lyssnar?

Vi vill inte vänta! Vi ställer krav på Kalmar som ungdomskommun!

Hellre ungdomslägenheter än lyxvåningar!

Unga måste få bo nånstans. Bygg hellre små lägenheter som man kan hyra än dyra stora lyxvåningar för den som redan har bostad.

Hellre studentbostäder än playa på Tjärhovet!

Vem behöver en playa till? Det är ungdomarna som är framtiden, inte badplatser. Det finns redan i massor! Förresten, Östersjön behöver hjälp. Rent vatten borde gå före en konstgjord badstrand.

Hellre cyklar till studenterna än parkeringshus för bilar som inte behövs!

Hälsan är viktigare än bilarna! Dyra p-hus kan inte vara framtiden!

Hellre fria bussresor för unga än snobbiga universitetslokaler på Kvarnholmen!

Universitetet ska ha bra utbildningar, inte fina hus. Ska kommunen satsa pengar, gör det hellre på bussar så att man kan åka till sin utbildning och ha en aktiv fritid även om man bor utanför stan.

Hellre utbildade fritidsledare på fritidsgårdarna än föräldrar där också!

Vi behövde andra vuxna än föräldrarna när vi var i tonåren. Det behöver dagens tonåringar också. Mer öppna fritidsgårdar(när unga är lediga och behöver dem!) med proffsig personal!

Hellre eget privatliv än ständig övervakning (”Storebror ser dig”)!

Kränk inte vår fritid. Vi har rätt till privatliv och är inga ligister som behöver övervakas.

Hellre trygg anställning och eget liv än otrygghet och bo kvar hemma!

Utan jobb med säker inkomst inget bostadskontrakt. Alla är inte studenter och går på CSN. Man måste ha rätt och möjlighet att bli vuxen!

Hellre en skola för elever än en skola för aktieägare!

Skolans pengar ska gå till elevernas utbildning, inte i aktieutdelning. Bättre skola med fler lärare och annan personal (kurator, studievägledare etc) måste gå före privata vinster.

Hellre RÄTTVISA FÖR ALLA än FEST FÖR VISSA!

Vi kräver att Ni lyssnar! Det är vi som är framtiden!

Mathilda Karlsson, Emmy Axelsson Hyltén och Josefin Erlandsson

Ung Vänster Kalmar

Så gott som varje dag hör vi i nyhetssändningar och läser vi i tidningar om människor som kommer i kläm och far illa. Det handlar om sjuka som inte får sjukpenning, arbetssökande som inte får ersättning så den räcker till mat och bostad och om människor med funktionsnedsättning som inte får den hjälp de behöver. I veckan på tv kunde man exempelvis se en svårt Parkinsonsjuk man som inte kunde äta själv men som ändå av Försäkringskassan bedömdes sakna behov av stöd vid måltiderna. I Sverige år 2010 är detta vanliga nyheter, och vi verkar knappt reagera. Fast det gjorde jag. Jag for oerhört illa.

I själva verket borde varje tidning bränna våra händer, men det verkar som om vi har skaffat oss alltför kraftig hud. Det känns inte. Välfärden monteras ned, och vi bryr oss inte. Varför ska jag bry mig om min nästa? Varför ska jag, som är frisk, hyfsat ung och har arbete, behöva betala för att någon annan behöver hjälp? Varför ska min plånbok bli tunnare för att andra har behov som de inte kan fylla själva? Varför ska jag behöva ta ansvar för sådant som jag själv inte har orsakat?

Ja, svaret är enkelt: För att JAG är en del av samhället. För att just JAG, som har möjligheten att hjälpa till är den som SKA hjälpa till. Det är så vi bygger ett hållbart samhälle för människors skull. Det gör vi genom att hålla ihop, för vi behöver varandra.

Låt inte din egen plånbok skymma sikten för din medmänsklighet. Låt inte kalla sifferkalkyler ersätta din mänskliga empati med dem som har det sämre än du. Gå inte på lögnen om att var och en klarar sig bäst själv. Du lär bli smärtsamt medveten om att det inte fungerar så när du själv behöver hjälp eller när dina närmaste behöver stöd i en omfattning som du inte själv klarar av att ge.

Att vara människa är att vara medmänniska. Låt inte medmänskligheten bytas ut mot girighet. Bejaka istället det som förenar oss: Att det är djupt mänskligt att vilja och att kunna hjälpas åt.

Birgitta Axelsson Edström, Vänsterpartiet Kalmar

Det händer mycket positivt i Kalmar. De allra flesta här tycker att det är bra att leva i vår del av landet. Kommunens olika verksamheter fungerar bra, arbetslösheten är lägre än jämförbara kommuner, kollektivtrafiken byggs ut, Linnéuniversitetet växer och föreningslivet är starkt. Listan kan göras lång. Allt detta är naturligtvis inte en slump utan resultatet av politiska beslut och en samhällssyn om hur en kommun ska fungera. Allt detta trots en borgerlig motarbetande regering. Vi är stolta över det arbete och resultat som vi tillsammans, Vänsterpartiet – Socialdemokraterna – Miljöpartiet, har skapat under många år.  Även om alla fått göra kompromisser syns tydliga spår av alla tre partiernas politik. Grunden finns för en fortsatt positiv utveckling av Kalmar.

Men nu måste vi ta nästa steg. Klyftorna ökar i vårt samhälle, mellan de som har jobb och de som är arbetslösa, mellan kvinnor och män och mellan sjuka och friska. Stora riskkapitalbolag, ibland med kopplingar till så kallade skatteparadis, vill privatisera och ta över kommunens verksamhet. Lärare ställs mot elever i stället för ökade resurser för att gemensamt skapa en utbildning för framtidens Kalmar. Det är brist på bostäder, många ungdomar är arbetslösa och upplever berättigade stora orättvisor. Därför har vi lång lista på hur vi bygger välfärden i Kalmar. Låt oss lyfta några viktiga punkter för de kommande fyra åren i Kalmar. Kalmar är på rätt väg, men vi vill mer.

1.      Fler anställs i förskolor, skolor och inom verksamheten för äldre och personer med funktionsnedsättning.  Kalmar ska ha högst 5 barn per lärare i förskolan, minst 2  fritidspedagoger per 20 barn i fritidshem, minst 9 lärare per 100 barn i skolan och riktlinjer ska tas fram för antal anställda i omsorgen. Självklart ska kommunen erbjuda nattis till familjer som behöver det.

2.      Förskolor, skolor och omsorgsverksamhet ska drivas utan privata vinstintressen. Behoven ska styra, inte plånboken. Den som behöver hemtjänst ska få det, och man ska dessutom vara med och bestämma vad som ska utföras och hur. Det är verklig valfrihet och en mänsklig rättighet.

3.      Vi ska bygga ett kulturcentrum för alla åldrar. Förenings- och kulturlivet och fritidsgårdarna ska få mer resurser. Utbyggnaden av förenings- och idrottsanläggningar fortsätter och planeras i nära samverkan med brukarna. Speciell hänsyn bör vi ta till barns och ungdomars behov. Skate och BMX ska självklart värderas som andra idrotter.

4. Klimatsmarta lösningar genomförs med enhetstaxa i kollektivtrafiken och ett försök med fria resor för barn och ungdomar. Kalmar ska bli den verkliga ”Cykelstaden” genom en miljon mer till utveckling av cykelleder och 500 cyklar till studenter

5. Kalmar ska vara den demokratiska rättvisa kommunen som tar stort etiskt och moraliskt ansvar. Det handlar om inköp av varor och tjänster, öppenhet och insyn, men lika viktigt är att vi har deltagande demokrati värd namnet. Alla ska kunna göra sin röst hörd och bli lyssnad på. Vi ska vara ett föredöme som arbetsgivare där rätten till heltid ska gälla, och att jämställdhet mellan män och kvinnor råder är en förutsättning för att Kalmar ska kunna säga sig vara en modern och positiv kommun.

Den 19 september handlar valet inte om vilken tandkräm du ska ha, inte ens om Mona eller Fredrik ska vara statsminister utan om vilket samhälle vi ska ha i Sverige och i Kalmar. Valet står mellan ett gemensamt finansierat välfärdssamhälle utan vinstintresse och ett välfärdsamhälle där tjockleken på plånboken kommer att få större betydelse. Rättvisa innebär att få efter behov och betala efter förmåga.

Bertil Dahl, Birgitta Axelsson Edström, Kerstin Gustafsson, Lars Holmberg, Vänsterpartiet

500 CYKLAR TILL VÅRA STUDENTER!

Kalmar har flera bra cykelvägar. I år har ytterligare 1 miljon anslagits till att förbättra cykelvägar, ta bort felande länkar, ta fram aktuell cykelkarta och börja med tydligare vägskyltar för cyklar.

Vänsterpartiet föreslår ännu en miljon för ytterligare utveckling. Kalmar har korta avstånd för många. Tillsammans med en utbyggd kollektivtrafik skapar det ett hållbarare Kalmar. Parkeringsplatserna kan i större utsträckning användas av dem som absolut behöver bilen. Vi vill alltså satsa på Cykelstaden.

Linnéuniversitetet – ”fattiga studenter”

Linnéuniversitetet är en mycket viktig del i Kalmars utveckling. Lokalerna ligger i centrum och oftast med gång- och cykelavstånd mellan undervisningslokalerna. Under studenttiden har många studenter det jobbigt ekonomiskt. Bidrag och lån ska räcka till mycket. Att få pengarna att räcka till en ny cykel är ofta så gott som omöjligt.

Kvarlämnade cyklar – gåvor – återbruk

Kommunen bedriver nu ett arbete med att märka cyklar som sedan länge står övergivna. Cyklarna som inte tas bort kommer att samlas in. Många Kalmarbor har säkert övergivna och inte använda cyklar hemma. Många skulle säkert gärna vilja skänka cyklarna om de bara hämtas. Kommunens och KSRR:s återbruk tar också hand om begagnade cyklar.

Kommunens arbetsmarknadsåtgärder

Kommunen har sedan länge ett utvecklat samarbete med Arbetsförmedlingen och cirka 400 personer finns varje månad i olika projekt/åtgärder. Här finns sedan tidigare kompetens på området ”Att reparera cyklar”. 

Många ungdomar söker efter jobb. Ungdomsarbetslösheten ligger på ett nationellt plan på 30%. I Kalmar har vi en liknande situation.

VÅRT FÖRSLAG:

Genom samverkan enligt ovan ska kommunen samla in, reparera och dela ut 500 cyklar till våra studenter på Linnéuniversitet. Vi ser gärna att studentkåren får en aktiv roll i fördelningen av cyklar.

Detta leder till att fler får jobb genom arbetsmarknadsåtgärder. Vi tar vara på gamla cyklar och röjer upp på stan. Vi utvecklar cykelstaden och ger studenter en möjlighet att lättare förflytta sig i Kalmar.

Det kostar kommunen ungefär 500 000 kr att på detta sätt förverkliga Cykelstaden. Det är inte bara en kostnad, det ger många vinster också: Det är ett smart sätt att utveckla Cykelstaden, vara klimatsmart, sätta ungdomar i välbehövligt arbete och samtidigt förbättra folkhälsan!