Så gott som varje dag hör vi i nyhetssändningar och läser vi i tidningar om människor som kommer i kläm och far illa. Det handlar om sjuka som inte får sjukpenning, arbetssökande som inte får ersättning så den räcker till mat och bostad och om människor med funktionsnedsättning som inte får den hjälp de behöver. I veckan på tv kunde man exempelvis se en svårt Parkinsonsjuk man som inte kunde äta själv men som ändå av Försäkringskassan bedömdes sakna behov av stöd vid måltiderna. I Sverige år 2010 är detta vanliga nyheter, och vi verkar knappt reagera. Fast det gjorde jag. Jag for oerhört illa.

Så gott som varje dag hör vi i nyhetssändningar och läser vi i tidningar om människor som kommer i kläm och far illa. Det handlar om sjuka som inte får sjukpenning, arbetssökande som inte får ersättning så den räcker till mat och bostad och om människor med funktionsnedsättning som inte får den hjälp de behöver. I veckan på tv kunde man exempelvis se en svårt Parkinsonsjuk man som inte kunde äta själv men som ändå av Försäkringskassan bedömdes sakna behov av stöd vid måltiderna. I Sverige år 2010 är detta vanliga nyheter, och vi verkar knappt reagera. Fast det gjorde jag. Jag for oerhört illa.

I själva verket borde varje tidning bränna våra händer, men det verkar som om vi har skaffat oss alltför kraftig hud. Det känns inte. Välfärden monteras ned, och vi bryr oss inte. Varför ska jag bry mig om min nästa? Varför ska jag, som är frisk, hyfsat ung och har arbete, behöva betala för att någon annan behöver hjälp? Varför ska min plånbok bli tunnare för att andra har behov som de inte kan fylla själva? Varför ska jag behöva ta ansvar för sådant som jag själv inte har orsakat?

Ja, svaret är enkelt: För att JAG är en del av samhället. För att just JAG, som har möjligheten att hjälpa till är den som SKA hjälpa till. Det är så vi bygger ett hållbart samhälle för människors skull. Det gör vi genom att hålla ihop, för vi behöver varandra.

Låt inte din egen plånbok skymma sikten för din medmänsklighet. Låt inte kalla sifferkalkyler ersätta din mänskliga empati med dem som har det sämre än du. Gå inte på lögnen om att var och en klarar sig bäst själv. Du lär bli smärtsamt medveten om att det inte fungerar så när du själv behöver hjälp eller när dina närmaste behöver stöd i en omfattning som du inte själv klarar av att ge.

Att vara människa är att vara medmänniska. Låt inte medmänskligheten bytas ut mot girighet. Bejaka istället det som förenar oss: Att det är djupt mänskligt att vilja och att kunna hjälpas åt.

Birgitta Axelsson Edström, Vänsterpartiet Kalmar

Uppdaterades: 18 sep 2010