Måndagen den 25 juli var vi många som cyklade in till Larmtorget i Kalmar för att delta i en manifestation för att hedra de ungdomar som så ofattbart blivit mördade på ett politiskt läger på Utöya. På vägen mot torget så slogs vi plötsligt av en skrämmande tanke. Hur klokt är det att samla alla ungdomsförbund på ett och samma ställe? Tänk om någon helt plötsligt får för sig att meja ner dem, en efter en? Denna tanke hade ju inte ens funnits bara några dagar tidigare.

Nåväl, vi tog oss till torget, hittade några kamrater och stod tillsammans och lyssnade.  Den ena fina unga engagerade människan talade efter den andra i samma anda: Vi kan inte låta oss tystas. Svaret på denna människas hat är mer demokrati, mer öppenhet och mer kärlek. Våra ungdomar sa: Nu är vi inte gröna, röda eller blåa utan i dag är vi människor. Och som människor stod vi där, torkandes bort våra tårar bakom mörka solglasögon.

Det var så blandade känslor den där dagen. En stor sorg, en ofattbar maktlöshet inför det som hade hänt och sedan denna stolthet som växte i bröstet över dessa fina ungdomar. Det sägs så mycket negativt om den uppväxande generationen. Man talar om deras individualism och om deras oförmåga att känna solidaritet. Dagen på Larmtorget visade motsatsen. Det var ungdomarna som visade rätt väg. Vissa vuxna däremot kan inte ens, trots facit i hand, erkänna att de snabbt gjorde en fördomsfull felbedömning. Det var inte någon muslimsk terroristorganisation som låg bakom. Hotet kommer istället från dem som inte kan acceptera att alla är lika värda oavsett ursprung, kön, religion, sexuell läggning och politisk tillhörighet. Det hade ungdomarna på torget den måndagen redan fattat.

Våld föder våld, även och kanske speciellt det våld som sprids ut från etablerade makteliter. Kärlek, däremot, föder kärlek, speciellt om den kommer från en 14-åring som står darrande på Larmtorget i Kalmar och pratar om demokrati, solidaritet och öppenhet. Det är dags att vi alla visar att dessa ord betyder något i praktisk handling och i det verkliga livet.

Lars Ohly meddelar att han inte står till förfogande som partiledarkandidat på Vänsterpartiets kongress i januari 2012.

 – Idag har vi ett läge där flera personer har klivit fram och säger sig vara beredda att leda Vänsterpartiet. Det är bra. Jag känner mig trygg att lämna över till en ny partiledning i samband med kongressen, säger Lars Ohly.

– Under vintern och våren har vi i Vänsterpartiet diskuterat partiets organisation och politik. Vi har vänt på varenda sten och tagit fram kreativa och bra förändringsförslag. Men samtidigt har vi inte lyckats lyfta i opinionen, fortsätter Lars Ohly.

– Det viktigaste nu är att diskutera hur partiets politik ska kunna utvecklas och hur vi ska kunna föra ut vår politik på ett bättre sätt. Vi måste intensifiera arbetet mot rasism, fortsätta att utveckla vänsterpartiets feministiska politik, tydligt försvara en generell välfärd utan vinstintressen och arbeta för utvecklad demokrati på arbetsplatserna.

– Politik är ett lagarbete. I Vänsterpartiets lag kommer jag att ha andra uppgifter efter kongressen i januari. Men självklart kommer jag att fortsätta att jobba i partiet även efter kongressen 2012, avslutar Lars Ohly.

Vi har vant oss vid att frivilligorganisationer som Röda korset ger människor i fattiga och olycksdrabbade länder möjlighet till ett rikare liv. Det kan handla om att skänka hjälpmedel som rullstolar, glasögon, kryckor och proteser eller om ren katastrofhjälp. Det handlar i grunden om en önskan att dela med sig av det överflöd som finns här till människor i andra länder som hade oturen att födas där och inte här, där resurserna och välståndet finns.

Men nu börjar arbetet skifta territorium. I det moderatstyrda Västervik uppmanar kommunalrådet Harald Hjalmarsson invånare som har låg pension och sådana funktionsnedsättningar att de måste bo på vissa gruppboenden att vända sig till Röda korset om pensionen inte räcker till mer än mat och till dyra bostadshyror.

I Västervik får alltså frivilligorganisationerna jobba på hemmaplan och ge cyklar och skor till människor som lämnas utanför välfärden. Detta är ett lågvattenmärke! Sverige ska naturligtvis ha ett välfärdssystem som garanterar varje invånare ett värdigt liv med skälig levnadsnivå.

Under högerstyret monteras dock välfärden ned. Ansvaret åvilar främst den sittande regeringen. Högerpolitiken med otaliga jobbskatteavdrag medför att stödet till den som behöver försvinner medan den som redan har hälsa och jobb får mer och mer. När inte samhällets resurser räcker till att ens fylla grundläggande behov kommer också viljan att betala skatt att minska vilket i sin tur leder till fler privata försäkringslösningar.  Det gäller förstås bara för dem som har möjlighet att teckna sådana. För andra blir maskorna i trygghetssystemen större och större tills det bara finns tomma hål kvar. Vi rör oss mot gamla tiders konservativa välfärdsmodell, där välfärdsnivån gäller bara den som arbetar medan resten får leva på existensminimum och får förlita sig på frivilligorganisationer och på kyrkan.

Vi i Vänsterpartiet vänder oss mot utvecklingen. I Vänsterpartiets Sverige, byggt på övertygelsen att alla människor är lika mycket värda, finns det en grundläggande, gemensamt finansierad välfärd och trygghet som gäller ALLA. Sjukdom, funktionsnedsättningar, åldrande och arbetslöshet drabbar nämligen vem som helst av oss. Den dagen det händer ska vi veta att ett solidariskt skyddsnät finns. Vi ska inte tvingas iväg med mössan i hand på tiggarstråt till en frivilligorganisation som har helt andra uppgifter än att lappa ihop de hål i välfärden som Moderaterna klipper upp i sin skamliga omvända Robin Hood-taktik”Att ta från de fattiga och ge till de rika”.

Det värsta angreppet på demokrati och öppenhet i Norden någonsin. Det säger Lars Ohly om händelserna i Norge.

Attackerna mot regeringskansliet i Oslo och mot Arbeiderpartiets Ungdomsförbunds läger på Utöya har krävt ofantligt många dödsoffer.

– Detta är det värsta angreppet på demokrati och öppenhet i Norden någonsin, säger Lars Ohly.

– Jag har varit i kontakt med Norges utbildningsminister och partiledaren för vårt systerparti Sosialistisk Venstre, Kristin Halvorsen, och gruppledaren i Stortinget, Bård Vegar Solhjell, för att uttrycka vårt starka stöd och vår solidaritet.

– Samtidigt som vi känner med de drabbade, anhöriga, hjälparbetare och det norska folket är vi fast beslutna att vår vrede över dessa dåd inte ska leda till inskränkningar av demokratin och öppenheten.

– Mänskliga rättigheter är universella och odelbara. Vårt svar blir därför fortsatt arbete för ett samhälle där ingen diskrimineras oavsett hudfärg, religion, kön, sexualitet och funktionshinder, säger Lars Ohly.

”En hand som arbetar skapar en hjärna som tänker” uttryckte möbelformgivaren Carl Malmsten. Allt lärande hänger nämligen samman. Den estetiska verksamheten stödjer lärande i matematik och språk, och vice versa. Kreativitet, kommunikation och entreprenörskap utvecklas till stor del genom estetiska ämnen. Den utvecklingen kommer de gymnasieelever som börjar gymnasieskolans första år hösten 2011 att förvägras. Det är bekymmersamt då vi och vårt samhälle behöver mer kreativt tänkande och mer entreprenörskap, inte mindre. Men den nya gymnasieskolan tar ingen hänsyn till det.

Kurserna i bild, musik, dans och drama berövas i och med hösten 2011 sin ställning som obligatorium och som meriterande kurser. Det innebär att många gymnasieskolor, i riskzonen ligger Stagneliusskolan i Kalmar, kommer att stå helt utan estetiskt och konstnärligt kreativa kurser. Det är beklagligt. Blivande entreprenörer och andra som kommer att jobba inom kreativa näringar och inom kulturområdet ska utbildas utan att få lära sig de kreativa processer som just de estetiska ämnena så tydligt förmedlar. Det står i skarp kontrast till gymnasiereformens tydliga betoning på entreprenörskap och elevernas egen drivkraft. Det riskerar att bli platt fall, både för reformen i sig men tyvärr också för elevernas framtid då de inte får tillgång till adekvata redskap inom ramen för utbildningen.

I vår tid blir det allt viktigare att kunna hantera och tolka bild- och textinformation i olika media. Våra industrier är på väg ut ur landet och arbetsplatser försvinner. Vi måste alltså tänka nytt. Denna utveckling måste med nödvändighet färga även skolan. Estetisk och kommunikativ kompetens kommer att höra till det allra viktigaste på framtidens arbetsmarknad, oavsett om man ska bli ingenjör, läkare eller journalist. Den nya gymnasieskolan ökar risken för att dessa perspektiv saknas. Därmed riskerar Sverige att inte längre ligga i framkant, varken när det gäller industriellt utvecklingsarbete eller inom media och kultur. Man går dessutom emot ett EU-betänkande från 2009 där man fastslår att konstämnen bör vara obligatoriska i utbildningsprogrammen på alla utbildningsnivåer så att en demokratisering av tillgång på kultur främjas.

Den gymnasieskola som slår upp sina portar hösten 2011 har många brister. En av de allvarligaste är att kurser med inriktning på kultur och skapande nedvärderas och stryks som obligatoriska. Det kan leda till större problem än vi anar. Elever får sämre möjligheter än tidigare att ta plats på en framtida arbetsmarknad, och Sveriges möjligheter att behålla en frontposition i kunskapsintensiva sektorer försvåras. Det var nog inte det som högerregeringen avsåg med sin nya gymnasiereform, men det är så det blir när man inte bryr sig om att ta till sig väl grundade argument. Carl Malmstens vishet från förra seklet hade nog kunnat tillföra en del, om någon på högerkanten hade varit beredd att lyssna.

 Birgitta Axelsson Edström (V), ledamot i styrelsen för Kalmarsunds Gymnasieförbund

Den som arbetar inom den gemensamma sektorn har inte ett vanligt jobb. Man har både mer rättigheter och ett mer omfattande uppdrag.  Som offentligt anställd har man nämligen inte bara arbetsuppgifter som undersköterska, lärare eller parkarbetare, man har nämligen ansvar för demokratin. Till sitt stöd har man en grund­lagsskyddad yttrandefrihet, en rättighet som vi i Vänsterpartiet värderar mycket högt. Paradoxalt nog avstår många an­ställda från att säga sin mening i samband med förändringar på jobbet och väljer tystnaden istället. För demokratin, för utvecklingen på jobbet och inte minst för den enskilda individen är detta en katastrofal lösning.

Ett modernt och utvecklingsbenäget ledarskap inser vikten av att de anställda motiveras och engageras. Det förutsätter vad vi brukar kalla ”högt i tak och långt till dörren” liksom medvetenhet om och respekt för anställdas meddelarfrihet, utvecklingsvilja och kreativitet.  Chefer som ger sina medarbetare adekvat information, lyssnar och samverkar bygger inte bara upp en fungerande arbetsmiljö utan ser också till att de offentliga medel som finansierar verksamheten, det vill säga våra skattepengar, används optimalt. Medarbetare är engagerade och vill göra ett bra jobb, och ska behandlas med respekt oavsett om de säger oreserverat ja eller nej till förändringsförslag. Deras perspektiv har nämligen också mycket att tillföra, och genom samverkan når man så gott som alltid bättre resultat än genom att ”lägga locket på och låtsas som om det regnar” när medarbetare uttrycker avvikande mening eller inte vågar säga något överhuvudtaget.

Det är dags att vi på allvar blir medvetna om demokratiuppdraget. Vad betyder detta för verksamheten? Vilka speciella krav ställer det på ledare och chefer? På vilka sätt kan medarbetare på olika nivåer uppfylla just detta uppdrag? Hur kan fackens ställning utvecklas och stärkas? En sak är säker: Vi i Vänsterpartiet vet att tystnaden på jobbet är kontraproduktiv. Ju mer öppenhet desto bättre, och det offentliga ledarskapet på högsta nivå har ett mycket stort ansvar att föregå med gott exempel.

Utbildningsminister Jan Björklund (FP) kritiserar ständigt den skola han politiskt ansvarar för. Enligt honom har den svenska skolan aldrig varit sämre än den är nu. Björklund är dock inte den som bara gnäller. Han är en handlingens man. Tyvärr genomför han åtgärder som leder käpprätt åt skogen. När Skolverket, i samklang med talrika skolforskare, framhåller att skolans problem hänger samman med segregation, differentiering och mindre lärarledd tid genomför den borgerliga regeringen med utbildningsministern i spetsen reformer som istället ökar problemen.

Elitklasser startar nästa höst för 300 tolvåringar. Det ökar både segregationen och differentieringen. Dessutom dräneras den kommunala skolan på resurser när fristående skolor utökar sin verksamhet medan kommunen enligt lag alltid har det yttersta ansvaret för skolan. Om en fristående skola går i konkurs måste den kommunala skolan ta hand om eleverna. Samtidigt kan halva elevunderlaget plötsligt välja en annan skola, och därmed ta halva budgeten med sig. Den kommunala skolan måste alltså ha anpassningsförmåga till tusen och konkurrerar därmed inte på lika villkor.

Friskolereformen har blivit ett slags sorteringsmaskin där föräldrarna till högpresterande elever väljer att flytta sina barn från vissa skolor. Den kommunala skolan får därmed stort ansvar för att hjälpa de svagaste och mest utsatta eleverna samtidigt som resurserna krymper. Det är en ekvation som inte kan lösas. Resultatet blir, trots hårt arbetande och kompetent personal, en sämre skola. Försämringen förstärks ännu mer genom den politik för ökade klyftor och ökad segregation som högerregeringen driver på alla andra områden.

En skola som sorterar ut och delar upp elever kan aldrig bli världens bästa skola. Skolverket och forskningen är helt överens. En jämlik skola som inkluderar elever istället för att stänga dem ute är däremot en skola där människor utvecklas.

Under nittiotalet var den svenska skolan mest jämlik i Europa. Elevernas resultat berodde inte på vilken skola de gick i. Idag ökar segregationen. Föräldrarnas bakgrund spelar allt större roll. Resurssvaga familjer med låg utbildningsnivå skiljs från högutbildade och resursstarka. Elever med invandrarbakgrund går på en skola, elever med svensk bakgrund går på en annan.

Tyvärr ser det ut som om Jan Björklund kommer att få rätt med tiden. Den svenska skolan kan år 2014 visa ännu sämre resultat. De svagare eleverna kommer att ha ännu sämre möjligheter, och de högpresterande kommer inte att lyckas bättre. Problemet är dock inte skolans elever eller dess personal som sliter med sitt uppdrag. Inte heller efterkrigstidens skolreformer kan lastas. Problemet är Jan Björklund själv och den politik han mot bättre vetande tänker genomföra.

Birgitta Axelsson Edström, Vänsterpartiet Kalmar

Det är med optimism och framtidstro som Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet idag presenterar budgeten för 2012. När vi ser oss runt om i landet kan vi konstatera att det i en lång rad svenska kommuner läggs sparpaket och personal varslas. I Kalmar är situationen annorlunda.
Vi står bättre rustade att möta framtidens utmaningar än vi någonsin gjort tidigare. Kalmar ska växa och utvecklas och vi ska ha hög kvalit et i den kommunala verksamheten samtidigt som vi ska ha god ordning och reda i ekonomin. I den budget som nu presenteras klarar vi detta.

Under 2010 gjorde Kalmar kommun ett av sina allra bästa resultat någonsin. Det innebär i dag att vi har ett ackumulerat resultat på drygt 200 miljoner kronor. För de kommande tre åren landar det sammanlagda resultatet på cirka 150 miljoner. I detta resultat är investeringar på cirka en miljard med.

Vi fick väljarnas förtroende att fortsätta utveckla Kalmar. Vår vision är en kommun som präglas av demokrati, solidaritet och rättvisa villkor. Vi vill ha ett växande, integrerat och framgångsrikt Kalmar som är socialt, ekologiskt och ekonomiskt hållbart. Vi infriar nu det som vi gick till val på i september.

Antalet barn som föds ökar ständigt. Därför byggs förskolan ut rejält. På Fredriksskans kommer en ny förskola att byggas, Rockneby kommer att få fyra nya avdelningar, liksom Djurängen. Ögonstenens förskola invigs 2012. Tillbyggnad av förskole- och skollokaler sker även i Ljungbyholm, Rinkabyholm, Rockneby, Hagby och Tvärskog.

Vi har redan genomfört en stor satsning på idrotten i kommunen. Det har handlat om Lindsdals fotbollsanläggning, ny ishall, upprustning av sporthallen, ny arena och sporthall i Trekanten. Nu går vi vidare. En ny sporhall med klubbhus kommer byggas på Södra utmarken. I Ljungbyholm bygger vi en samlad idrottsanläggning med sporthall och ny konstgräsplan. I Rinkabyholm byggs omklädningsrum och träningsplan. Allaktivitetshuset i Rockneby står färdigt för invigning 2012. Dessutom byggs en näridrottsplats i Lindsdal. Ett uppdrag ges att utreda framtida lokalisering av idrottshall i Rinkabyholm. På Gröndal byggs nya omklädningsrum för IFK Kalmar.

En väl utvecklad infrastruktur är A och O för Kalmars fortsatta utveckling. Kalmar har redan beslutat att förskottera E22-förbifart Rinkabyholm, liksom en upprustning av Kust till kust- och Stångådalsbanan. Kalmar måste knytas ihop med Oskarshamn, Växjö och Karlskrona till en arbetsmarknadsregion. Vi har sett vad sådana förstorade arbetsmarknadsregioner betytt för Västra Götland och Skåne. Det har varit den mest avgörande förändringen för att lyckas vända en negativ utveckling.

Kalmar kommun tar nu sitt ansvar i arbetet mot att ställa om till ett klimatsmart och energieffektivt samhälle. Fram till 2016 investerar vi sammanlagt 80 miljoner kronor i energisparande åtgärder. Genom att göra denna stora investering kan vi förutom att vi gör stora insatser för miljön också göra stora besparingar av våra energikostnader i framtiden.

Kalmar måste i än högre utsträckning arbeta för att kunskapsintensiv innovation och forskning utvecklas i vår region. De möjligheter som skapas i och med att Kalmar har blivit universitetsstad måste tas tillvara. Kalmar science park har inneburit fler företag, fler arbetstillfällen och ökade möjligheter för studenter att stanna kvar efter avslutad utbildning. Från och med 2012 höjer vi ambitionsnivån ytterligare genom att kraftigt öka det kommunala stödet till verksamheten, från 3,1 miljoner till 6 miljoner.

Sommarjobbet är för de allra flesta ungdomar den första kontakten med arbetslivet. Sedan den moderatledda regeringen tillträdde finns inte längre några statliga stöd för att ordna sådana feriearbeten. Detta har inneburit att många kommuner helt har avstått från att erbjuda ungdomar sommarjobb. I Kalmar fortsätter vi vår satsning på sommarjobb även under 2012.

Genom målmedvetna satsningar är Kalmar i dag en av Sveriges mest populära turiststäder. Denna satsning fortsätter vi med. Anslaget till Destination Kalmar höjs med tre miljoner för att fortsätta utveckla evenemangsstaden Kalmar. Särskilt fokus ska läggas på idrottsturism och en förlängd säsong. 2013 spelas fotbolls-EM för damer på Guldfågeln Arena. För att ytterligare förstärka attraktionskraften, både för boende och för turister, påbörjas också arbetet med att Kalmar ska vara Bryggornas och strandpromenadernas stad. För detta avsätts 21 miljoner. Vi avsätter också 30 miljoner för att bygga ett parkeringsdäck på norra Kvarnholmen samtidigt som vi gör stora satsningar på Kalmar som cykelstad.

Kommunens verksamheter håller hög klass. De allra flesta kommuninvånare är nöjda med den service kommunen erbjuder. Men ingenting är aldrig så bra att det inte kan förbättras. Under 2012 avsätter vi tre miljoner kronor för att jobba med förbättringsarbete i kommunen. Kalmars verksamheter ska inte bara vara bland landets bästa. De ska hela tiden förbättras. Vi fortsätter arbetet med att vara en attraktiv arbetsgivare och förstärker arbetet med att ge alla medborgare en jämställd service.

Skolan är det område som lägger grunden för alla människors framtid. En bra skola gör att våra barn och ungdomar kan se framtiden an med tillförsikt. Kalmar skolor håller hög klass. Exempelvis ligger betygssnittet över både rikets och våra jämförelsekommuners. Men här liksom i andra fall får vi inte vara nöjda med detta. Därför får barn- och ungdomsnämnden ett uppdrag att ta fram en strategi för åren 2012–2015 på hur Kalmar ska vara en av Sveriges främsta skolkommuner.

Vi är också glada över att kunna behålla vår resursfördelningsmodell. Det innebär att förskolan, skolan och omsorgen kompenseras för varje nytt barn eller äldre som får plats i verksamheten. I många andra kommuner har man tvingats överge detta system.

Kännetecknade för våra partier är vår strävan att utveckla Kalmar. Vi låter oss inte nöjas med de framsteg vi hittills nått.  För att vi ska fortsätta den positiva utvecklingen kommer vi att bjuda in samtliga kommunfullmäktiges partier att tillsammans med befolkning och näringsliv starta upp framtidsarbetet Kalmar 2020. Detta arbete ska resultera i en gemensam strategi på hur vi vill att Kalmar ska se ut om tio år. Utgångspunkten för arbetet ska vara att Kalmar ska vara en av landets mest attraktiva kommuner.

Ordning och reda i ekonomin är den helt avgörande faktorn om vi ska lyckas i vår strävan om en fortsatt positiv utveckling. Kalmar ska ha en god ekonomisk hushållning där varje skattekrona används effektivt. Skulle världsekonomin än en gång drabbas av kraftiga bakslag kommer majoriteten ta sitt ansvar. Precis som tidigare.

Breda samförståndslösningar är något som våra partier alltid eftersträvat. Detta kommer vi fortsätta med. Det allra bästa för en kommuns utveckling är om de stora frågorna kan lösas i samförstånd över parti- och blockgränser. Lika självklart är det för oss att alltid sätta Kalmar och dess invånare främst.

Johan Persson (S)
Anette Lingmerth (S)
Anna Thore (MP)
Bertil Dahl (V)

En skrivelse till kommunstyrelsen i Kalmar kommun:

Vänsterpartiet har länge kämpat för öppenhet och insyn i det politiska arbetet och de politiska sammanträdena. Det var en motion från Vänsterpartiet som öppnade vägen för öppna möten i Kalmar. Öppenheten har varit och är en viktig del i demokratin.

Kalmar kommun har idag olika politiska möten som är öppna för allmänheten. Principen är att alla möten ska vara öppna utom när det gäller exempelvis myndighetsutövning och personärenden.

Även Kalmarsunds gymnasieförbunds möten har varit öppna. Nu har dock förbundet vid sitt marssammanträde 2011 beslutat att stänga dörrarna till förbundets styrelsemöten. Man hänvisar bl.a. till förbundsordningen och till att det på mötena diskuteras viktiga strategiska frågor som inte får höras av andra. Vid förbundsstyrelsens möte var det endast Vänsterpartiets och Miljöpartiets ledamöter som hade avvikande mening och som också reserverade sig emot beslutet.

Vi är mycket bekymrade över utvecklingen av Kalmarsunds Gymnasieförbunds sätt att arbeta med öppenhet och insyn. Enligt vår uppfattning är det en demokratisk rättighet att ha insyn i det politiska arbetet. Det är medborgarna som är beställare av verksamheten och det är offentliga skattepengar som utgör ekonomin i verksamheten. Den offentliga skolan är den enda skolform som helt och hållet är öppen för insyn. Vi vill att det ska förbli så.

Förbundsordningen skriver också om offentliga sammanträden och meningen med detta är naturligtvis att det är öppenhet som ska råda och att grundprincipen är möten som är öppna för allmänheten.

Gymnasieförbundet går emot andan i förbundsordningen och emot det som i ägarkommunerna ses som en självklarhet, inte minst i Kalmar kommun. Därför är det dags att ägarkommunerna, i vårt fall Kalmar kommun, tydligt i förslagsvis en skrivelse markerar sin åsikt och kräver att Kalmarsunds gymnasieförbund åter öppnar sina styrelsemöten. Någonting annat skulle uppfattas som om vi accepterar en beslutsprocess som är stängd för dem som berörs allra mest.

Bertil Dahl (V) Birgitta Axelsson Edström (V)
Vänsterpartiets representanter i kommunstyrelsen

I dag kan inte den som har sjukbidrag eller är sjukskriven en längre tid ha politiska förtroendeuppdrag. Politiska förtroendeuppdrag är nämligen i Försäkringskassans ögon att jämföra med lönearbete. Detta innebär att man utesluter en miljon svenskar som i dag går arbetslösa eller sjukskrivna från att kunna engagera sig politiskt. Att dessa människor ska kunna göra sina röster hörda och att deras perspektiv ska synliggöras ter sig svårt för att inte säga omöjligt. Vem ska då företräda alla dessa?

Vi i Vänsterpartiet har alltid försökt, och fortsätter försöka, att föra även utsatta gruppers talan. Här finns mycket arbete att göra. Vi avser ideellt styrelsearbete och praktiska uppgifter, men inte heller sådant kan Försäkringskassan gå med på om man som sjuk kan delta efter den förmåga man ändå har. Som sjukskriven riskerar man då sitt uppehälle. Skulle man vilja hjälpa till med att vika servetter på Stadsmissionen någon stund då och då så är man också fel ute. Ideellt engagemang är nämligen också att jämföra med lönearbete och gör att man får ett sämre läge när man ska utvärderas nästa gång.

Sjukgymnastik syftar till att minska smärta och öka rörlighet och kan därmed höja livskvaliteten hos en kroniskt sjuk. Sådan behandling kan öka möjligheterna till ett självständigt liv i det egna hemmet, men sådana insatser ifrågasätts idag om de inte leder till ökad lönearbetsförmåga. Sedan när är sjukvårdande behandling en fråga för arbete snarare än för människors liv och hälsa?

Vi är med stormsteg på väg mot ett kallare och avsevärt hårdare samhällsklimat. Sverige stänger fler och fler dörrar för sjuka människor, tvingar dem till ett ensamt och inaktivt liv och talar på alla tänkbara sätt om för dem att de enbart har ett värde som är relaterat till deras lönearbetsförmåga. Istället omfördelas samhällets resurser till skattesänkningar till oss som är friska och har jobb så att vi ska kunna köpa oss ännu en platt-TV, ännu ett hemmabiopaket och ännu en ny soffgrupp att ställa upp i det nyrenoverade vardagsrummet som städas av RUT vars tjänster vi också har köpt tack vare skattereduktioner.

Systemskiftet är både orimligt och ovärdigt en modern demokrati. Vi borde ha nått längre i ett land som ”tronar på minnen från fornstora dar” då vi ville att samhället skulle vara öppet för alla och då människovärdet var knutet till människan och inte till graden av arbetsförmåga. Idag är det en annan berättelse som styr samhällsutvecklingen, nämligen Sagan om den framgångsrike och friske ynglingen, och i den sagan finns det inte plats för alla.

Birgitta Axelsson Edström, Susanne Johansson, Giuseppe Padellaro, Gert Järkelid, Leila ben Larbi, Lars Holmberg, Peter Persson, Bertil Dahl, Mathilda Karlsson, Kifah Qasem Mohammad, Lena Wennersten, Bo Hellström, Samim S Ahmed och Liselotte Ross, Vänsterpartiet Kalmar