Kongressdeltagare, socialister
Vår vision är självklar och enkel, och samtidigt helt omvälvande. Den är allas lika värde och allas frihet. Att ingen ska överordnas eller trycka ner den andre. Att friheten och möjligheterna ska gälla alla. Att vi alla ska kunna förverkliga oss själva med just våra drömmar och våra behov. Vi vet vad det kräver, vi vet vad som står i vägen, vad som måste förändras. Men vi kan inte drömma om, inte arbeta för, något mindre. Därför är vi socialister och feminister.
Vi vill att alla ska kunna leva som de vill och älska vem de vill utan rädsla. Det gäller även flatan och bögen. Frihet är alltid friheten för den som tycker annorlunda sa Rosa Luxemburg, det är också frihet för den som är annorlunda. I vårt Sverige är det en självklarhet att den som sitter i rullstol har ett arbete och kan gå på bio med sina vänner. Det är självklart att ingen behandlas sämre för att den har en annan religion eller väljer att bära slöja. I vårt Sverige kan man välja var man vill bo och leva, även om man vill leva på landsbygden. Vi vill ha ett Sverige där undersköterskans och metallarbetarens barn inte bara kan drömma om att bli musiker, piloter eller statsminister utan där de faktiskt också kan bli det. I vårt samhälle möts vi över gränserna. Där går barnen till dem som är med i pingstkyrkan och de vars föräldrar är shiamuslimer i samma skola. Där möts de bråkar med varandra och blir förälskade i varandra.
Så är det inte idag. Istället glider vårt samhälle isär i ökande klassklyftor, segregering och en stark maktordning som systematiskt gynnar män på kvinnors bekostnad. Den avreglerade marknaden kan inte ge de många friheten att leva sina liv som de vill. Den är de fås frihet. Friheten för riskkapitalbolaget är vår mormors ofrihet på det vanskötta äldreboendet där blöjorna vägs och de outbildade timvikarierna inte ges tid att vara mänskliga. För allas frihet krävs en politik för rättvisa.
När min dotter Karin slutade gymnasiet i Umeå 2009 slog finanskrisen till med full kraft. När spekulanterna hade gjort bort sig i New York fanns det inga arbeten att få i Västerbotten. De av hennes klasskamrater som fick ett fast jobb med hygglig lön arbetade på kaféer i Oslo eller fiskfabriker Bodö. Många i hennes generation fick inget arbete alls, eller så fick de ta de vikariat som dök upp eller jobba åt bemanningsföretag. Några pluggade vidare fast de helst skulle vilja arbeta. Låga inkomster, otrygga anställningar och arbetslöshet. Så ser verkligheten och arbetsmarknaden ut för unga i dagens Sverige. Då kan man inte låna för att köpa en bostad, då kan man inte planera för sin framtid. Så tappar många tron på sig själva när de aldrig får fäste på arbetsmarknaden och i vuxenlivet.
Nu förskjuts makten på arbetsmarknaden. De är arbetsgivarnas marknad. Med osäkra anställningar och vikarier som rings in för dagen blir arbetstagaren alltid utbytbar. Då är det långt till inflytande och engagemang på jobbet. Då skapas inga fasta band till arbetskamraterna. Utan fackmedlemskap och A-kassa, som regeringens politik har gjort så dyrt, är man utsatt på arbetsmarknaden. Så ska vi bli utbytbara och flexibla. Idag har merparten av de unga kvinnorna med arbete osäkra anställningar.
Hur kunde det bli så här? Visst handlar det om högerpolitik, men framför allt handlar de om arbetslöshet. Massarbetslösheten har bitit sig fast i Sverige. Regeringen verkar trots det vara ganska nöjd. Arbetslösheten beskrivs som en naturlag som man inte kan bekämpa med politik. Inget kan vara mer fel. Fredrik Reinfeldt, det är du som är ansvarig för att de unga inte får jobb.
Full sysselsättning har varit arbetarrörelsens paradgren. När man kunde få jobb var man inte utelämnad till dåliga arbetsvillkor och låga löner. Då var det lättare för invandrare och flyktingar att komma in i vårt samhälle. Då kunde fler personer med funktionsnedsättningar få ett arbete. Då trycktes inte kvinnornas möjlighet att försörja sig tillbaks. Då kunde ungdomarna planera för framtiden. Då växte inte inkomstgapen till avgrunder. Att bedriva en politik för full sysselsättning är vår viktigaste utmaning framöver, och det är Vänsterpartiets uppgift att formulera och genomföra den.
Vi lever i ett nytt politiskt landskap. En socialdemokrati som har tappat färdriktningen och som vill ha ett halvt rut-avdrag, införa euron lite senare och som accepterar högerns skattepolitik förmår inte längre formulera en politik för full sysselsättning. Så förlorades valet 2010. Uppgiften vilar nu på oss. Den bästa gåva vi kan ge en villrådig socialdemokrati är att vi själva formulerar en trovärdig vänsterpolitik utan att snegla på dem.
Vi har politiken för full sysselsättning. Vi vill använda det ekonomiska utrymmet för att investera oss ur krisen. Med Vänsterpartiets politik skulle tiotusentals nya arbeten skapas för att bygga hyreslägenheter till de bostadslösa, renovera slitna fastigheter, bygga vindkraft och skapa Europas bästa järnväg. Medan regeringen ökar den privata konsumtionen för dem som tjänar mest så investerar vi för framtiden, det ger jobb nu och bättre konkurrenskraft senare. Vi är det enda parti som föreslår en skattepolitik som ger oss till ett jämlikare samhälle, en mer rättvis fördelning av skatterna och skatt efter bärkraft ger oss dessutom utrymme att satsa på investeringar för fler jobb.
Vårt budgetförslag skulle skapa många nya välbehövliga arbeten i det offentliga, med fler som arbetar i äldreomsorgen, fler fritidsledare som tar hand om våra barn och fler busschaufförer i en utbyggd kollektivtrafik skapar vi en bättre vardag samtidigt som fler är i arbete. Genom vårt program för generationsväxling i offentlig sektor ges tusentals unga plats på arbetsmarknaden medan äldre erfarna arbetskamrater får handleda.
Vi har en politik som skulle ge fler en efterfrågad yrkesutbildning så att de kan ta de jobb som finns och de nya arbeten som skapas. Vi finansierar satsningarna på forskning och innovationer. Vi vill ha en industripolitik värd namnet och vi vill ge de små företagen bättre möjligheter att anställa genom att ta bort deras ansvar för sjuklöneperioden.
Sist men inte minst så vill vi göra sysselsättningen till det övergripande målet för den ekonomiska politiken. Så är det inte idag. Självklart kan en väl avvägd makroekonomisk politik klara såväl statsfinanser som inflation och samtidigt ha som mål att alla kommer i arbete. Utmärkande för klok politik är att den klarar av mer än en tanke åt gången. Idag är vi ensamma om att vilja modernisera de ekonomiska ramverken så att sysselsättningen sätts främst.
De osäkra jobben och otryggheten på arbetsmarknaden beror inte bara på hög arbetslöshet. De är också en effekt av medvetna politiska beslut. Regeringens politik har med god hjälp av EU:s fördrag och domstol attackerat löntagarnas villkor och rättigheter. Idag är lönedumpingen och det hänsynslösa utnyttjandet av utsatta människor en realitet på svensk arbetsmarknad. Allra värst utsatta är löntagare från andra länder som är här och arbetar.
Några kilometer härifrån, på E4an, dundrar långtradarna fram natt och dag. Många av de chaufförer som kör kommer från andra länder, i och utanför EU. Nyligen beskrev LO-tidningen vilka villkor en del av dem arbetar under. De beskrev hur bulgariska chaufförer kör bilar åt Volvo får några få tusenlappar i månaden. De bor torftigt, har inte råd att stanna och äta ett lagat mål mat på en vägkrog och är borta från sina familjer veckor i sträck. Många arbetar alldeles för långa arbetspass. Transportbranschen har blivit ett moras av lönedumping, fiffel med F-skattesedlar och stenhård exploatering av människors utsatthet. Det är bara en bransch som är drabbad, det skulle kunna handla om bärplockare, restauranganställda eller de som arbetar i andras hem. Detta sker med regeringens goda minne. De skulle kunna göra något åt det, men väljer att låta bli.
Det finns inget solidariskt i att utnyttja arbetare från andra länder till usla villkor, det handlar om ren diskriminering. Det slår också mot svenska löntagare som får konkurrera om jobben på ojusta villkor och vars rättigheter riskerar att pressas tillbaka. Det slår mot seriösa företag som konkurreras ut när de behandlar sina anställda väl och sluter kollektivavtal. Det drabbar statskassan i form av lägre skatteintäkter. När löntagare från olika länder ställs mot varandra underblåses rasismen. Då blir det den polske chaufförens eller den kinesiske diskarens fel att man inte kan få jobb med vettiga villkor. Men det är inte deras fel – det är regeringens och EU:s fel. När vi har vunnit valet 2014 blir det en huvuduppgift för oss att se till att de som jobbar i Sverige får svenska villkor och kollektivavtal. Vi ska bekämpa dumping och otrygga anställningar och hävda att fast anställning med riktiga kollektivavtal är den normala anställningsformen. Det vinner den bulgariske chauffören på, de vinner de svenska löntagarna på och de vinner de seriösa företagen på.
Det kräver att vi utmanar EU. Enligt unionens absurda logik överordnas företagens rätt att flytta arbetskraft löntagarnas rättigheter. Så fungerar en union där mäktiga byråkrater, högern och storföretagen dikterar politikens villkor. Vår regering påstår att de försvarar svensk arbetsrätt, men av det märks inget när de reser ner på ministerrådets möten i Bryssel. Men vi kan kräva respekt för arbetsrätten. EU:s fördrag ska snart ändras och Sverige har som alla länder vetorätt. En tillräckligt stor minoritet i riksdagen kan kräva ett socialt protokoll i fördraget som slår fast att man inte får ha sämre villkor på arbetet än de som gäller inhemsk arbetskraft. Vi uppmanar socialdemokrater och miljöpartister att förena sig med oss och redan nu göra klart att varje förslag till fördragsändring kommer att blockeras i riksdagen om vi inte får ett socialt protokoll. Vi är beredda att ta striden för arbetsrätten mot regeringen och mot EU.
Kongressdeltagare,
För någon månad sedan hölls två toppmöten, ett i Durban och ett i Bryssel. I Sydafrika togs alldeles för otillräckliga beslut för att hejda klimatförstöringen och utsläppen av växthusgaser. I Bryssel försökte desperata ministrar rädda euron och bankerna undan finanskrisens svallvågor. I Durban anslogs alldeles för lite medel för att rädda klimatet, den nya klimatfond som skulle fyllas med klimatbistånd gapar tom. I Bryssel togs beslut om att tusentals miljarder kronor ska användas för att rädda den euro och de banker som har orsakat krisen. Den svenska regeringen lovade inte en enda krona för klimatet under förhandlingarna i Durban. Däremot är de beredda att ställa upp med 100 miljarder av riksbankens pengar för att rädda euron och det krackelerande banksystemet i euroområdet. Om klimatet hade varit en bank så hade det varit räddat nu.
När stora män smider planer är det dags för den lille mannen att skriva sitt testamente, skrev en gång Bertolt Brecht. I eurokrisens spår växer arbetslösheten och fattigdomen. EU:s valutaunion har blivit en union av förtvivlan och krossade framtidsdrömmar för vanligt folk. Nu får de arbetslösa unga och de uppsagda betala priset för eliternas dröm om storeuropa. EU påtvingar krisländerna en brutal nedskärningspolitik, privatiseringar och försämrad arbetsrätt. Samtidigt blundar unionens makthavare för att det är euron i sig och bankernas hybris som är två grundorsaker till den kris vi nu ser. Bankerna och euron ska räddas till varje pris. Toppmötet i Bryssel lovade att bankerna inte ska få ta framtida förluster vid skuldnedskrivningar. Krisens nota ska oavkortat gå till skattebetalarna. Så ser finanskrisen gyllene regel ut, vinsterna är privata medan förlusterna vältras över på oss alla. Så länge det är logiken får råda kommer bankerna fortsätta att ta orimliga risker på vår bekostnad.
Vi vann folkomröstningen om EMU 2003. Vi är många här idag som var med i det arbetet. Vi arbetade outtröttligt i månader och mötte en ja-sida med obegränsade ekonomiska resurser, vi mötte ledarsidor och makthavare som unisont sjöng eurons lov. Men vi vann i alla fall därför att våra argument var bättre. Man ska aldrig underskatta väljarnas omdöme och förmåga att se igenom tomma löften. Det var en storartad seger för demokratin och för våra möjligheter att bedriva en ekonomisk politik för arbete och välfärd. Det var ett lika formidabelt nederlag för den svenska makteliten. Idag kan vi se hur rätt vi hade. Glöm inte att vi hade suttit fast i euroträsket nu om Reinfeldt och Borg hade fått som de ville. Nu kräver vi att folkets nej ska respekteras. Det innebär att vi säger ett absolut nej till europakter som ger EU makt över den ekonomiska politiken i Sverige. Fria från euron har vi större möjligheter att värna sysselsättning och välfärd. Europa behöver länder som kan visa på alternativ till den torftiga och orättvisa europolitiken. EU:s valutaunion borde avvecklas i ordnade former innan den kraschar. Det skulle också vara slutet för drömmen om Europas Förenta Stater – det är ingen dålig bonus. Vi är anhängare av ett folkligt och demokratiskt samarbete i hela Europa, därför är vi motståndare till dagens EU.
Eurokrisen är också finanskapitalismens kris. Den ohejdade spekulationen och bankernas risktagande är en avgörande förklaring till krisen. Vänsterpartiet är det enda parti i Sverige som har föreslagit ett program för att reglera finansmarknaden. I det ingår höjda krav på kapitaltäckning, en internationell skatt på finansiella transaktioner och förbud mot vissa former av spekulation. Vi vill ha en bankdelning som sätter stopp på skattebetalarnas garantier till bankernas finansiella handel. Istället vill vi gynna framväxten av gemensamt ägda banker men lokal förankring och öka samhällets inflytande över storbankerna. Vi ska fortsätta vara det parti som visar vägen ut ur eurokrisen.
Vi vet att jämlika samhällen är bättre samhällen. Ojämlikhetens pris är högt. Idag äger en procent av svenskarna 40 procent av förmögenheten. Ökad rikedom och spekulation hos några få kopplad till dålig reallöneutveckling för de många har varit en viktig bidragande orsak till krisen inte minst i USA. För att komma ur krisen vill vi inte bara reglera finanssektorn, vi vill ha mer jämlika samhällen, större investeringar för nya jobb och vi vill placera pensionspengarna hållbart för hela samhällets bästa.
Som vänsterpartister vet vi att klimatkrisen är minst lika akut och påtaglig som eurokrisen. De vetenskapliga rapporterna är dessvärre entydiga. Utsläppen av växthusgaser och med dem klimatförändringarna ökar snabbare än vi trodde. Förra året ökade de svenska utsläppen av växthusgaser med mer än 10 procent. En genomsnittlig svensk orsakar minst fem gånger högre utsläpp än vad som är hållbart. Det är vi i den rika världen som har orsakat utsläppen som förstör klimatet, det är främst fattiga i utvecklingsländer som får betala priset för klimatförändringarna. Men vi har en regering som rustar ned klimatpolitiken medan de hänvisar till ett Kyotoprotokoll som är helt otillräckligt. Det duger inte. I Durban ville allt för få länder vänta i flera år med att göra allt för lite. Läget är akut, nu behöver vi länder som går före, visar vägen och skapar ett gott exempel. Vi vill att Sverige ska vara ett sådant land. Vi ska bli en global föregångare som minskar utsläppen till en hållbar nivå samtidigt som vi är en välfärdsstat och en industrination.
Klimatproblemen kräver bokstavligen att vi bygger om Sverige. Det gemensamma ägandet ska användas som ett verktyg, vi göra om Vattenfall från en europeisk klimatbuse till en motor i Sveriges gröna energiomställning. AP-fonderna ska inte längre investera i amerikanska oljebolag utan i grön förnybar teknik. Gods och persontrafik ska i framtiden använda en modern, driftssäker och utbyggd järnväg. Kollektivtrafiken ska byggas ut. Gamla bostäder och lokaler ska byggas om och bli energisnåla. Vindkraft, biogas och andra förnybara energikällor ska byggas ut kraftigt. Det klimatinvesteringsprogram som vår borgerliga regering har avskaffat ska vi återinföra och förbättra. Vi behöver ett uthålligare jordbruk. Vägen mot minskade utsläpp kräver stora investeringar, längs den vägen kommer nya arbeten och ett modernare samhälle att skapas.
Bara den vänster som förmår att fullt ut ta till sig klimatfrågan är relevant i vår tid och kan ge svaren på framtidens utmaningar. Klimatfrågan måste genomsyra vår politik på alla nivåer. Vänstern har viktiga delar av svaren på klimatproblemen. Klimatfrågan handlar om rättvist miljöutrymme globalt och i Sverige. En stor del av våra utsläpp orsakas av import av konsumtionsvaror eller användandet av jordbruksmark i andra länder, det måste också räknas in. Höginkomsttagare orsakar större utsläpp än de med låga inkomster. Män orsakar större utsläpp av växthusgaser än kvinnor. Rättvis fördelning är en nyckel till all lösa klimatfrågan. Skatter och marknadsmekanismer kan vara användbara, men klimatfrågan kräver långsiktig planering, fördelning och offentliga investeringar. Marknaden bygger ingen järnväg.
Vi menar allvar med att ställa om till ett hållbart samhälle. Det kräver stora förändringar också av vad och hur vi konsumerar, av hur vi lever. Offentlig konsumtion är bättre för klimatet än ökad privatkonsumtion. Vi måste ifrågasätta den traditionella synen på ekonomisk tillväxt. Klimatet tål inte en ständigt ökad materiell konsumtion och förbrukning. Istället för ökad materiell konsumtion kan vi öka vår konsumtion av kultur och vår tid med barnen. Det är hållbart, det ger livskvalitet. Vi måste skapa en hållbar modell för ekonomisk utveckling där klimateffekten alltid är en del av kalkylen. När vi gör det tar vi ledningen i klimatarbetet och blir det främsta klimatpartiet i svensk politik.
Feminister och socialister,
Insikten om mäns överordning och kvinnors underordning har en enorm sprängkraft, det är en samhällsförändrande kraft som påverkar allt från ekonomisk makt till våra privatliv och nära relationer. Det är därför som feminismen möts av såväl hätskt motstånd som förlöjligande och förnekelse. Precis som socialismen handlar feminismen om jämlikhet, rättvisa och frigörelse. För oss är det oacceptabelt att män ska ha bättre betalt och mer makt bara för att de är män. För oss handlar det både om rättvisa och om frigörelse att kvinnor och män ska ha lika ansvar för hem och barn och lika makt över samhällets utveckling. För oss är det outhärdligt att den farligaste personen i många kvinnors liv är den man som hon delar sin vardag med. Precis som vi kan avläsa klassamhället när vi ser oss omkring i dagens Sverige så kan vi se hur patriarkatets makt genomsyrar vårt samhälle.
Vi ska vara det parti som konsekvent synliggör, visar sambanden och förändrar de ojämlika villkoren för kvinnor och män. Det handlar om sexualiserat våld, löneskillnader eller de olika förväntningar som möter pojkar och flickor och som formar dem som individer. Vi ska göra feminismen begriplig och konkret. Det handlar om att ensamma tjejer inte ska behöva vara rädda för att gå hem på kvällen. Om att alla misshandlade kvinnor ska ha rätt till bra skydd och stöd och om att männen måste sluta slå. Det handlar om att flickor och kvinnor som flyr på grund av kvinnoförtyck ska få asyl. Det handlar om lönen och rätten till goda arbetsvillkor för alla de kvinnor som tar hand om våra gamla och barn i välfärden. Feminism är inte främst en teori, det är det mest konkreta som finns och en ständig uppmaning till handling. Dagens
jämställdhetspolitik har visat sig helt oförmögen att utmana den moderna könsmaktordningen. Jämställdhet har gått från att vara en fråga om frigörelse och omfördelning till att handla om kvalitet, effektivitet och lönsamhet. Vi måste återerövra jämställdhetspolitiken och se till att den återigen handlar om politiska reformer för rättvisa och frigörelse. Jag ser fram emot att få vara med och göra Vänsterpartiet till ett ännu vassare feministiskt parti.
Kvinnors arbete bär upp den svenska välfärden. Det är en välfärd som privatiseras i snabb takt när äldreboenden, hemtjänst, skolor och sjukhus slumpas bort till riskkapitalbolag som har ett enda mål med sin verksamhet; maximal vinst. Riskkapitalbolagen gör gärna vinst på våra skattepengar, men de försöker själva smita från skatt genom räntesnurror och placering i skatteparadis. Ansvariga för denna utveckling är vår borgerliga regering. När riskkapitalbolagen ska göra maximal vinst får personalen, de flesta kvinnor, springa snabbare och de får svårare att göra att bra jobb. Resultatet av denna oansvariga politik har vi kunnat se under de senaste åren med skandaler om vanvård av våra äldre med liggsår, undernäring och gamla som sätts att dö ensamma framför TV:n. Vinstintresset och riskkapitalbolagen hör inte hemma i välfärden. De ska bort – ta det som ett tidigt vallöfte från Vänsterpartiet.
Varje skattekrona ska gå till det den är avsedd för. Men ibland brister även den offentliga vården. Det ska vi aldrig blunda för, tvärtom ska vi vara de främsta försvararna av att använda skattepengar klokt och effektivt. Därför nöjer vi oss inte med att säga nej till privata vinster i välfärden, vi har också politiken för att göra det gemensamma bättre. I höstas var jag på studiebesök på äldreboendet i Roma på Gotland. Det var inte så illa, en rödgrön majoritet på ön försöker skapa så goda arbetsvillkor som möjligt med rätt till heltid, utbildning och nya fina lokaler. En undersköterska i fikarummet sa att det var en bra arbetsplats men att de skulle behöva fler arbetskamrater och gärna lite bättre lön för mödan. Det var svårt för henne att åka på de utbildningar som erbjöds eftersom hon visste att det inte sattes in någon vikarie så de andra fick täcka upp och jobba mer när hon var borta. Det är här vår politik gör skillnad med mer pengar till kommunerna, rätt till heltid och stora satsningar både på utbildning av personalen och på vikarier under utbildningstiden.
Partivänner,
Är vi kunder på en marknad eller medmänniskor? I grunden handlar debatten om privatiseringar och riskkapitalbolag om det. Den dementa 87-åringen är för oss inte en kund som måste ha tur när hon väljer mellan Carema och Attendo. För oss är hon en människa med rätt till god omsorg vid livets slut oavsett var hon vårdas. Hon flyttar sannolikt bara en gång till, och fram till dess ska hon ha det tryggt och bra. Då får vinstintresset maka på sig. På samma vis ser vi på utbildning och sjukvård. Det är något som vi skapar ihop och delar med varandra för att vi alla behöver det. Så ser det goda samhället ut.
I december 1998 svepte ett mäktigt snöoväder in över Gävlebukten. I Gävle föll mer än en meter snö under ett dygn. Samhället slutade fungera. Inga bilar kom fram. Skolor och arbetsplatser kunde inte öppna. Tågen slutade gå. Det blev väldigt tyst. Folk kom knappt ut ur sina hus. Man lyssnade på instruktioner på lokalradion. Folk anmälde sig snabbt frivilligt till snöskottning för att kunna nå de som behövde hjälp. I mataffärerna sinade färskvarorna snabbt, de fördelades mellan kunderna och mjölken sparades till familjer med små barn. När det behövdes som bäst höll solidariteten i samhället. Det enda sättet att ta sig fram var med snöskoter eller de få bandvagnarna. Men vem skulle få åka, vem behövdes mest? Man fick prioritera stenhårt. Det blev personalen på sjukhuset, de som skulle reparera trasiga elledningar och de som skulle ta hand om de gamla som fick förtur. Bankdirektörer och konsulter fick vackert stanna hemma och vänta. När det väl gällde var det de som arbetar i välfärden som verkligen behövdes. När det väl gäller behöver vi inte heller de välavlönade direktörerna i riskkapitalbolagen, ingen kommer att sakna er när vi har återtagit verksamheten i offentlig regi. Det är ni som behöver oss.
Partivänner, socialister,
Sverige förändras snabbt, finanskapitalismens kris präglar Europa. Vi ser hur den ekonomiska makten styr samhället, hur den påverkar våra liv och mänskliga relationer. Trots samhällets rikedom förmår kapitalismen inte lösa många av våra stora utmaningar. Vi behöver en modern offensiv vänster som ger svar på frågorna om ojämlikheten, krisen och klimatet. Kapitalismens kris kräver socialistiska lösningar. Det gamla uppdraget är kvar. Socialismen är för oss inte en avlägsen utopi eller nostalgi för något som en gång fanns. Socialistiska lösningar är framtiden och vägen ut ur finanskapitalismens kris. Vi behöver mer demokrati och större jämlikhet. Socialismen måste vara avpassad till vår tid. Vi vill använda den makt ägandet över statliga företag och pensionspengar ger oss. Vi behöver en ekonomisk politik som sätter klimatet och sysselsättningen främst. Vi vill gynna demokratiskt inflytande över produktionen, arbetarstyre och kooperation. Demokratin måste utsträckas också till att gälla den ekonomiska makten. Vi är det socialistiska alternativet i svensk politik, vårt mål är den demokratiska socialismen.
Runt om i världen arbetas det för en bättre och rättvisare värld. Vi är en del av den rörelsen. I Latinamerika har vänsterregeringar vunnit valen i en rad länder och de försöker skapa ett rättvisare samhälle. I Kina strejkar arbetare gång på gång för rätten att få organisera fria fackföreningar och för värdiga arbetsvillkor. I arabvärlden har folk efter folk rest sig mot sina tyranner som ofta både har sålt sin olja till oss och köpt sina vapen från oss i väst. I Syrien går människomassorna i demonstrationerna i förtvivlat mod mot den beväpnade militären. Runt om i Europa demonstrerar man mot högerpolitiken och diktaten från Bryssel. Även i USA demonstrerar man mot klassorättvisor och spekulationsekonomi. Vi är en del av den globala rörelsen för rättvisa och demokrati.
När jag var 13 år gammal gick jag ner till partiets källarlokal på Kyrkogatan 29 A i Vänersborg och sa; här vill jag vara med. Jag blev väl mottagen, fick en målarpensel i handen för lokalerna renoverades, jag fick lära mig om politik och att dricka kaffe och jag lärde känna nya människor. Sedan dess är jag en del av vår rörelse. Politiken blev mitt universitet, det enda jag har gått i. Det finns stunder då jag har funderat över varför, även stunder av tvivel på om vi har gjort rätt. Då har jag funderat på vad vårt parti är, varför jag är en del av det. För mig är partiet våra idéer och våra drömmar om ett bättre samhälle. Men lika mycket är det alla de människor som jag har mött och lärt mig respektera. Alla de som har stått för sina ideal i med och motgång. Alla de som har arbetat för sina arbetskamraters villkor, för tolerans och mot rasism och för en mer rättvis värld. De är tjejerna som lärde ut feministiskt självförsvar i skolan, miljövännerna som samlade in namn mot uranbrytning och alla de som samlade in pengar till kampen mot apartheid. Det är också människor jag mött i andra delar av världen och som vi delar ideal och mål med. Så många människor som jag har lärt av och som jag respekterar djupt. Därför är jag stolt över att idag få stå här som Vänsterpartiets ordförande.
Det är hög tid för Vänsterpartiet att ta större plats i svensk politik. Vi har stora utmaningar framför oss och vi måste konsekvent lyfta fram våra lösningar och vår vision av ett bättre samhälle. Vi behöver en politik för full sysselsättning, för arbetsrätt och jämlikhet mellan kvinnor och män. Vi vill ha ett välfärdssamhälle som man kan lita på där sjuka inte slängs ut ur sjukförsäkringen och där det inte beror på vilken skola man väljer om man får en god utbildning. Vi vill ha en skola som håller ihop och där föräldrar kan veta att deras barns skola är bra för alla barn som går där, inte att de måste hitta en bra skola till just sina barn. Vi vill ha en regering som tar klimatfrågan på allvar här hemma och internationellt. Mitt i det svenska välståndet finns barnfattigdom, regeringen försöker bortförklara den, vi vill utrota den. Vi vill ha en utrikespolitik att vara stolta över, Sverige ska erkänna det fria Palestina och Västsahara och vi ska ha en utrikesminister utan oljefläckar på kostymen. Vi vill säga upp kontrakten med riskkapitalbolagen i välfärden och använda skattepengarna till det de var tänkta för.
Om detta ska bli möjligt måste valet 2014 vinnas. Det kräver att vi växer som parti och tar större plats i debatten. Vi ska vara tydliga, folkliga, radikala och konkreta. Vi måste bli fler medlemmar, mer aktiva, bättre utbildade. Vi måste möta och lyssna på fler människor utanför vårt parti. Vi ska vara ett öppet parti som provar nya arbetsformer, ett parti med levande och stark intern debatt och demokrati. Vi ska vara öppna för nya idéer och lösningar. Vi ska samla de som vill ha förändring. Vi ska visa att vi, inte vår trötta och självgoda högerregering, har lösningen på de uppgifter vi står inför. Vi ska utmana regeringen Reinfeldt varje dag fram till valet 2014 och det valet ska vi vinna. Vi ska få en ny regering och en ny politik.
Vår vision är självklar och enkel, och samtidigt helt omvälvande. Den är allas lika värde och allas frihet. Vi kan inte drömma om, inte arbeta för, något mindre. Därför är vi socialister och feminister.
Idag firar vi Internationella kvinnodagen, en dag som har funnits i över hundra år. Vi har gjort stora framsteg under dessa år, men vi är som vänsterpartister och feminister inte nöjda. Det går för sakta. Vi nöjer oss inte med att kvinnor får arbeta, när de får mindre betalt än män för likartade jobb. Vi nöjer oss inte med att män fortfarande har mycket större makt än kvinnor i samhället. Vi nöjer oss inte med att kvinnor som en självklarhet får ta allt ansvar för hem och barn. Vi nöjer oss inte med att många kvinnor blir utsatta för våld i det egna hemmet av den person som de lever ihop med. Vi nöjer oss inte med att unga tjejer ska behöva vara rädda när de går hem från bussen när de har varit ute med kompisar en fredagskväll.
