Författare: kalmar

Häromveckan kunde vi i lokalpressen läsa om en mamma i Kalmar som har sina barn kvar på förskolan sent eftersom det är så hennes arbetstider ser ut. Problemet är inte att förskolan inte kan tillgodose behovet av omsorg på mer obekväma tider, utan problemet är att barnen inte kan få den mat som de behöver. Barnen behöver ett lagat mål mat på kvällen, men förskolan kan bara erbjuda enklare fika.

Vi tror inte att den här mamman är ensam om problemet. Vi har idag flera sektorer på arbetsmarknaden som kräver arbete på sena kvällar. Det gäller inte längre bara vård, omsorg och industri, utan stora delar av handelssektorn utvecklas också alltmer i riktning mot öppettider som sträcker sig till kl 22. Det är inte orimligt att tänka sig att det inom handeln, liksom inom vård, omsorg och industri, också jobbar föräldrar till små barn, och dessa barn behöver barnomsorg under andra tider än mellan kl 7 och 1630 med lunch kl 11-1130 måndag-fredag.

Vi önskar att vi i Barn- och ungdomsnämnden kan hitta praktiska lösningar på detta ”problem”. Det handlar om att se till barnens bästa och tillgodose de behov som vi alla förstår uppstår för barnen när föräldrarnas arbetstider förläggs mer och mer till sena kvällar. Det handlar knappast om att erbjuda trerätters middagar, utan det handlar om enklare måltider. Se möjligheterna istället för problemen! Det kan inte vara meningen att våra rutiner ska skapa andra problem som i sin tur resulterar i att barnen inte får den mat de behöver.

Kalmar den 9 september 2011

Sedan våren 2011 har ett kvinnonätverk träffats i Kalmar, Nybro och Emmaboda. Vi kände efter valet ett gemensamt behov av att prata politik utifrån kvinnors villkor i de politiska rummen, och VIPS så var Café Ninja uppfunnet! 

Vi träffas med ojämna mellanrum och umgås och fikar tillsammans. Vi reflekterar kring både litteratur och aktuella händelser i världen. Under hösten planerar vi att bjuda in externa gäster till våra träffar för att utbyta erfarenheter, knyta kontakter och lära oss mer.

Så här säger en av oss: 

”Äntligen ett kvinnligt nätverk inom vänstern igen, där jag kan diskutera feminismen utan att bli ifrågasatt, där vi kan stödja varandra i våra uppdrag och peppa eller i värsta fall trösta varandra. Allt för att vi tillsammans ska växa och bli starkare. Vi kallar oss nämligen inte Ninjafeministerna för skojs skull!”

Känner Du igen Dig? Är Du intresserad av att vara med? Hör av Dig på e-mail [email protected] så får Du veta mer!

Varmt välkommen!

Vänsterpartiet står inför stora utmaningar. Det handlar inte bara om byte av partiledare. Om framtidens Vänsterparti ska bli en starkare kraft i svensk politik måste vi fortsätta föra kampen för ett hållbart samhälle, för demokrati, öppenhet, jämlikhet och jämställdhet på nya arenor och mot tyngre motståndare än vi kanske har varit vana vid. Vi måste också förhålla oss till det faktum att vi inte längre kan agera som om vi har ett stort socialdemokratiskt parti strax till höger om oss med närmare 50% av väljaropinionen med sig. Storleksrelationerna i den svenska partipolitiska fållan har nämligen ändrat sig. Vi måste därför bygga en stark vänster tillsammans. Där ska Vänsterpartiet vara ett tydligt och självständigt alternativ, men också ett parti med vilja till samarbete för att nå resultat.

Vi har kommit en bit in på 2010-talet. Behovet av rättvisa är tydligt. Ett jämlikt samhälle som håller ihop ger större frihet för människor. En politik som ger större skillnader mellan människors möjligheter att utveckla sina liv kommer ofrånkomligt att leda till stora samhällsproblem. Orättvisorna ökar. Vi ser utvecklingen i andra länder, men också här i Sverige. Med de starka högervindarna ser vi nedrustning av välfärden, marknadsanpassning med utslagning som självklar effekt och ett allmänt hårdare klimat i samhället som i sin tur bildar grogrund för icke-demokratiska rörelser. Vi i Vänsterpartiet tänker gå i främsta ledet för att visa på ett alternativ. Svaret på våld och förtryck är inte mindre demokrati och slutenhet utan istället öppenhet och mer demokrati.

Vårt antirasistiska arbete utgår från övertygelsen om allas lika värde. Det är självklart. Samtidigt måste vi på allvar se att många människor uppfattar att politiken är ett spel över deras huvuden. Människor som känner maktlöshet mår inte väl, och det är inte förvånande att frustrationen riktas mot grupper i vårt samhälle som man uppfattar som främmande i någon bemärkelse. Vi kommer dock aldrig att acceptera främlingsfientlighet och rasism. Sådant ska bekämpas, inte med slagord utan med verksamma medel. En politik mot ökade orättvisor och klasskillnader är i sig antirasistisk, och när människor faktiskt kan påverka vad som sker i samhället kommer vi ännu längre i vår strävan att bygga upp ett samhälle som öppnar för alla oavsett ursprung. Vi ska bekämpa orättvisor, inte med fler orättvisor utan med öppenhet och rättvisa.

Vi har också en utmaning i parlamenten: När Sverigedemokraterna är invalda i riksdagen och i många kommun- och landstingsfullmäktige måste Vänsterpartiet förhindra att andra partier övertar deras människosyn och dagordning. Ett litet rasistiskt parti i riksdagen är illa, men att andra partier steg för steg övertar deras politik skulle vara betydligt värre.

Miljön är viktig. En fungerande klimatpolitik ska inte handla om att predika ett rent leverne som ger ett gott samvete utan om att se de omställningar som krävs som en gemensam angelägenhet. Vi har en långsiktig och hållbar industripolitik där samhället kan investera och där nya arbetstillfällen kan växa fram. Detta kommer att gynna landsbygden med fler arbetstillfällen. Och vi ska inte jaga och skuldbelägga bilister. Istället ska vi bygga cykelvägar och se till att bussar och tåg går som de ska. Det är självklart i ett välfärdssamhälle.

Feminismen har pressats tillbaka i samhället. I slutet av nittiotalet var feminism i ropet. Nu krävs en ny offensiv. Kvinnor får ta ett allt större ansvar för att lappa ihop de hål som borgerligheten river upp i välfärdsnätet. När barnomsorg och äldreomsorg försämras blir det kvinnorna som får gå in oavlönat. Det medför att kvinnor trycks tillbaka och hindras att delta fullt ut på arbetsmarknaden. Därför är satsningar på barnomsorg och äldreomsorg viktiga delar i en feministisk politik som inte bara är fina ord utan ger direkta avtryck i människors liv. Väldigt mycket mer måste dock göras. Vi i Vänsterpartiet ska med oss själva visa att jämställdhet i praktiken är både möjlig och önskvärd.

Vänsterpartiet är redo att ta ett större ansvar för det nödvändiga systemskiftet från vänster. Jag är viss om att våra kongressval i januari kommer att vara ett väsentligt bidrag i bygget av en starkare vänster i Sverige. Samtidigt är Vänsterpartiet inte bara Lars Ohly, hans företrädare och hans efterträdare. Vänsterpartiet är vi, lyssnande kvinnor och män som deltar i det politiska arbetet, tillsammans.

Under tre dagar i augusti sjuder Kalmars centrum av liv. Det är Stadsfest och musik och andra kulturformer avlöser vartannat. Stora legender som Eric Bibb spelar blues på Sveaplan och på Larmtorget hittar vi Arvingarna som bjuder upp till dans. Akrobater underhåller på gatorna. På premiärkvällen samlades 15 000 människor på Stortorget för att lyssna på en kavalkad av ungdomsartister med Eric Saade som främsta dragplåster. Här finns inga inträden som ska betalas. Det sker i slutet av sommaren för att Kalmarborna ska få bli bjudna på något festligt efter de mest hektiska semesterperioderna. Jag, och många med mig, njuter.

Vid just denna tid går Folkpartiets Inger Hilmansson ut och kritiserar satsningar på evenemang. Hon anser att Destination Kalmar ska bära sina egna kostnader och inte ta del av kommunala bidrag. Vi höjde i juni anslaget till Destination Kalmar med tre miljoner för 2012. Där har hon rätt. Vi gjorde det för att vi vill att Kalmar ska leva ännu mer, för att vi ska kunna erbjuda goda möjligheter för idrottsevenemang och kulturevenemang. Inger Hilmansson verkar inte alls förstå sambandet. Hon verkar tro att de intäkter som en kommande Iron Man eller ett kommande damfotbolls-EM på något sätt direkt skulle hamna i en skattkista på Destination Kalmars kontor. Sanningen är ju att de intäkter som genereras går omvägen via det privata näringslivet i form av bland annat hotell och restauranger, och sedan hamnar en del av detta i kommunens låda för skatteintäkter. Effekten blir dock större på vägen: Vi får en levande och växande stad med gott om evenemang och arbetstillfällen och med framtidsanda och tro på utveckling.

Nej, Inger Hilmansson missunnar de 15 000 människor, många barn och ungdomar, som fick se och höra Eric Saade sjunga och dansa på Stortorgets scen det nöjet. Det är i sig inte förvånande. Det liknar den strategi som Folkpartiet, med några få undantag, har haft i kommunfullmäktige så länge jag har lyssnat på dem. Det är inte ”Kalmar full fart framåt” som gäller, utan snarare ”Kalmar full fart bakåt” eller ”På stället marsch”. Ett myllrande folkliv och besök av artister som sjunger ”I will be popular” passar följaktligen inte in i Folkpartiets planer för Kalmar. Vi i Vänsterpartiet har en annan vision. Vi vill ha en stad som lever och utvecklas.

Måndagen den 25 juli var vi många som cyklade in till Larmtorget i Kalmar för att delta i en manifestation för att hedra de ungdomar som så ofattbart blivit mördade på ett politiskt läger på Utöya. På vägen mot torget så slogs vi plötsligt av en skrämmande tanke. Hur klokt är det att samla alla ungdomsförbund på ett och samma ställe? Tänk om någon helt plötsligt får för sig att meja ner dem, en efter en? Denna tanke hade ju inte ens funnits bara några dagar tidigare.

Nåväl, vi tog oss till torget, hittade några kamrater och stod tillsammans och lyssnade.  Den ena fina unga engagerade människan talade efter den andra i samma anda: Vi kan inte låta oss tystas. Svaret på denna människas hat är mer demokrati, mer öppenhet och mer kärlek. Våra ungdomar sa: Nu är vi inte gröna, röda eller blåa utan i dag är vi människor. Och som människor stod vi där, torkandes bort våra tårar bakom mörka solglasögon.

Det var så blandade känslor den där dagen. En stor sorg, en ofattbar maktlöshet inför det som hade hänt och sedan denna stolthet som växte i bröstet över dessa fina ungdomar. Det sägs så mycket negativt om den uppväxande generationen. Man talar om deras individualism och om deras oförmåga att känna solidaritet. Dagen på Larmtorget visade motsatsen. Det var ungdomarna som visade rätt väg. Vissa vuxna däremot kan inte ens, trots facit i hand, erkänna att de snabbt gjorde en fördomsfull felbedömning. Det var inte någon muslimsk terroristorganisation som låg bakom. Hotet kommer istället från dem som inte kan acceptera att alla är lika värda oavsett ursprung, kön, religion, sexuell läggning och politisk tillhörighet. Det hade ungdomarna på torget den måndagen redan fattat.

Våld föder våld, även och kanske speciellt det våld som sprids ut från etablerade makteliter. Kärlek, däremot, föder kärlek, speciellt om den kommer från en 14-åring som står darrande på Larmtorget i Kalmar och pratar om demokrati, solidaritet och öppenhet. Det är dags att vi alla visar att dessa ord betyder något i praktisk handling och i det verkliga livet.

Lars Ohly meddelar att han inte står till förfogande som partiledarkandidat på Vänsterpartiets kongress i januari 2012.

 – Idag har vi ett läge där flera personer har klivit fram och säger sig vara beredda att leda Vänsterpartiet. Det är bra. Jag känner mig trygg att lämna över till en ny partiledning i samband med kongressen, säger Lars Ohly.

– Under vintern och våren har vi i Vänsterpartiet diskuterat partiets organisation och politik. Vi har vänt på varenda sten och tagit fram kreativa och bra förändringsförslag. Men samtidigt har vi inte lyckats lyfta i opinionen, fortsätter Lars Ohly.

– Det viktigaste nu är att diskutera hur partiets politik ska kunna utvecklas och hur vi ska kunna föra ut vår politik på ett bättre sätt. Vi måste intensifiera arbetet mot rasism, fortsätta att utveckla vänsterpartiets feministiska politik, tydligt försvara en generell välfärd utan vinstintressen och arbeta för utvecklad demokrati på arbetsplatserna.

– Politik är ett lagarbete. I Vänsterpartiets lag kommer jag att ha andra uppgifter efter kongressen i januari. Men självklart kommer jag att fortsätta att jobba i partiet även efter kongressen 2012, avslutar Lars Ohly.

Vi har vant oss vid att frivilligorganisationer som Röda korset ger människor i fattiga och olycksdrabbade länder möjlighet till ett rikare liv. Det kan handla om att skänka hjälpmedel som rullstolar, glasögon, kryckor och proteser eller om ren katastrofhjälp. Det handlar i grunden om en önskan att dela med sig av det överflöd som finns här till människor i andra länder som hade oturen att födas där och inte här, där resurserna och välståndet finns.

Men nu börjar arbetet skifta territorium. I det moderatstyrda Västervik uppmanar kommunalrådet Harald Hjalmarsson invånare som har låg pension och sådana funktionsnedsättningar att de måste bo på vissa gruppboenden att vända sig till Röda korset om pensionen inte räcker till mer än mat och till dyra bostadshyror.

I Västervik får alltså frivilligorganisationerna jobba på hemmaplan och ge cyklar och skor till människor som lämnas utanför välfärden. Detta är ett lågvattenmärke! Sverige ska naturligtvis ha ett välfärdssystem som garanterar varje invånare ett värdigt liv med skälig levnadsnivå.

Under högerstyret monteras dock välfärden ned. Ansvaret åvilar främst den sittande regeringen. Högerpolitiken med otaliga jobbskatteavdrag medför att stödet till den som behöver försvinner medan den som redan har hälsa och jobb får mer och mer. När inte samhällets resurser räcker till att ens fylla grundläggande behov kommer också viljan att betala skatt att minska vilket i sin tur leder till fler privata försäkringslösningar.  Det gäller förstås bara för dem som har möjlighet att teckna sådana. För andra blir maskorna i trygghetssystemen större och större tills det bara finns tomma hål kvar. Vi rör oss mot gamla tiders konservativa välfärdsmodell, där välfärdsnivån gäller bara den som arbetar medan resten får leva på existensminimum och får förlita sig på frivilligorganisationer och på kyrkan.

Vi i Vänsterpartiet vänder oss mot utvecklingen. I Vänsterpartiets Sverige, byggt på övertygelsen att alla människor är lika mycket värda, finns det en grundläggande, gemensamt finansierad välfärd och trygghet som gäller ALLA. Sjukdom, funktionsnedsättningar, åldrande och arbetslöshet drabbar nämligen vem som helst av oss. Den dagen det händer ska vi veta att ett solidariskt skyddsnät finns. Vi ska inte tvingas iväg med mössan i hand på tiggarstråt till en frivilligorganisation som har helt andra uppgifter än att lappa ihop de hål i välfärden som Moderaterna klipper upp i sin skamliga omvända Robin Hood-taktik”Att ta från de fattiga och ge till de rika”.

Det värsta angreppet på demokrati och öppenhet i Norden någonsin. Det säger Lars Ohly om händelserna i Norge.

Attackerna mot regeringskansliet i Oslo och mot Arbeiderpartiets Ungdomsförbunds läger på Utöya har krävt ofantligt många dödsoffer.

– Detta är det värsta angreppet på demokrati och öppenhet i Norden någonsin, säger Lars Ohly.

– Jag har varit i kontakt med Norges utbildningsminister och partiledaren för vårt systerparti Sosialistisk Venstre, Kristin Halvorsen, och gruppledaren i Stortinget, Bård Vegar Solhjell, för att uttrycka vårt starka stöd och vår solidaritet.

– Samtidigt som vi känner med de drabbade, anhöriga, hjälparbetare och det norska folket är vi fast beslutna att vår vrede över dessa dåd inte ska leda till inskränkningar av demokratin och öppenheten.

– Mänskliga rättigheter är universella och odelbara. Vårt svar blir därför fortsatt arbete för ett samhälle där ingen diskrimineras oavsett hudfärg, religion, kön, sexualitet och funktionshinder, säger Lars Ohly.

”En hand som arbetar skapar en hjärna som tänker” uttryckte möbelformgivaren Carl Malmsten. Allt lärande hänger nämligen samman. Den estetiska verksamheten stödjer lärande i matematik och språk, och vice versa. Kreativitet, kommunikation och entreprenörskap utvecklas till stor del genom estetiska ämnen. Den utvecklingen kommer de gymnasieelever som börjar gymnasieskolans första år hösten 2011 att förvägras. Det är bekymmersamt då vi och vårt samhälle behöver mer kreativt tänkande och mer entreprenörskap, inte mindre. Men den nya gymnasieskolan tar ingen hänsyn till det.

Kurserna i bild, musik, dans och drama berövas i och med hösten 2011 sin ställning som obligatorium och som meriterande kurser. Det innebär att många gymnasieskolor, i riskzonen ligger Stagneliusskolan i Kalmar, kommer att stå helt utan estetiskt och konstnärligt kreativa kurser. Det är beklagligt. Blivande entreprenörer och andra som kommer att jobba inom kreativa näringar och inom kulturområdet ska utbildas utan att få lära sig de kreativa processer som just de estetiska ämnena så tydligt förmedlar. Det står i skarp kontrast till gymnasiereformens tydliga betoning på entreprenörskap och elevernas egen drivkraft. Det riskerar att bli platt fall, både för reformen i sig men tyvärr också för elevernas framtid då de inte får tillgång till adekvata redskap inom ramen för utbildningen.

I vår tid blir det allt viktigare att kunna hantera och tolka bild- och textinformation i olika media. Våra industrier är på väg ut ur landet och arbetsplatser försvinner. Vi måste alltså tänka nytt. Denna utveckling måste med nödvändighet färga även skolan. Estetisk och kommunikativ kompetens kommer att höra till det allra viktigaste på framtidens arbetsmarknad, oavsett om man ska bli ingenjör, läkare eller journalist. Den nya gymnasieskolan ökar risken för att dessa perspektiv saknas. Därmed riskerar Sverige att inte längre ligga i framkant, varken när det gäller industriellt utvecklingsarbete eller inom media och kultur. Man går dessutom emot ett EU-betänkande från 2009 där man fastslår att konstämnen bör vara obligatoriska i utbildningsprogrammen på alla utbildningsnivåer så att en demokratisering av tillgång på kultur främjas.

Den gymnasieskola som slår upp sina portar hösten 2011 har många brister. En av de allvarligaste är att kurser med inriktning på kultur och skapande nedvärderas och stryks som obligatoriska. Det kan leda till större problem än vi anar. Elever får sämre möjligheter än tidigare att ta plats på en framtida arbetsmarknad, och Sveriges möjligheter att behålla en frontposition i kunskapsintensiva sektorer försvåras. Det var nog inte det som högerregeringen avsåg med sin nya gymnasiereform, men det är så det blir när man inte bryr sig om att ta till sig väl grundade argument. Carl Malmstens vishet från förra seklet hade nog kunnat tillföra en del, om någon på högerkanten hade varit beredd att lyssna.

 Birgitta Axelsson Edström (V), ledamot i styrelsen för Kalmarsunds Gymnasieförbund

Den som arbetar inom den gemensamma sektorn har inte ett vanligt jobb. Man har både mer rättigheter och ett mer omfattande uppdrag.  Som offentligt anställd har man nämligen inte bara arbetsuppgifter som undersköterska, lärare eller parkarbetare, man har nämligen ansvar för demokratin. Till sitt stöd har man en grund­lagsskyddad yttrandefrihet, en rättighet som vi i Vänsterpartiet värderar mycket högt. Paradoxalt nog avstår många an­ställda från att säga sin mening i samband med förändringar på jobbet och väljer tystnaden istället. För demokratin, för utvecklingen på jobbet och inte minst för den enskilda individen är detta en katastrofal lösning.

Ett modernt och utvecklingsbenäget ledarskap inser vikten av att de anställda motiveras och engageras. Det förutsätter vad vi brukar kalla ”högt i tak och långt till dörren” liksom medvetenhet om och respekt för anställdas meddelarfrihet, utvecklingsvilja och kreativitet.  Chefer som ger sina medarbetare adekvat information, lyssnar och samverkar bygger inte bara upp en fungerande arbetsmiljö utan ser också till att de offentliga medel som finansierar verksamheten, det vill säga våra skattepengar, används optimalt. Medarbetare är engagerade och vill göra ett bra jobb, och ska behandlas med respekt oavsett om de säger oreserverat ja eller nej till förändringsförslag. Deras perspektiv har nämligen också mycket att tillföra, och genom samverkan når man så gott som alltid bättre resultat än genom att ”lägga locket på och låtsas som om det regnar” när medarbetare uttrycker avvikande mening eller inte vågar säga något överhuvudtaget.

Det är dags att vi på allvar blir medvetna om demokratiuppdraget. Vad betyder detta för verksamheten? Vilka speciella krav ställer det på ledare och chefer? På vilka sätt kan medarbetare på olika nivåer uppfylla just detta uppdrag? Hur kan fackens ställning utvecklas och stärkas? En sak är säker: Vi i Vänsterpartiet vet att tystnaden på jobbet är kontraproduktiv. Ju mer öppenhet desto bättre, och det offentliga ledarskapet på högsta nivå har ett mycket stort ansvar att föregå med gott exempel.