Inför tsunamin är alla lika

Vilken fråga bör komma överst på den politiska dagordningen efter flodvågens härjningar? Är det Göran Persson, Laila Freivalds, svenska UD eller kungen som ska stå i blickfånget? Eller är det i själva verket något helt annat som borde vara viktigast om vi vill göra någon nytta?
Ingen kan förhindra en naturkatastrof, inte ens den svenska regeringen. Där får vi erkänna människans begränsning, men vi ska ändå inte blunda för möjligheten att människans exploatering av jordens resurser kan öka risken för katastrofers uppkomst eller göra dess effekter ännu mer kännbara. Vi lär få acceptera att det finns ett samband mellan exploatering och miljöförstörelse och naturens möjlighet att återhämta sig, men det kommer att ta tid innan vi klart och tydligt kan fastställa det.

Vad vi däremot redan nu kan ta itu med är de förhållanden som vi styr själva genom ett i grunden orättvist samhällssystem. Visst ska vi vara glada över den makalösa offervilja som svenska folket har visat med anledning av flodvågen i Sydostasien, men vi får inte förledas att tro att vi utjämnar de grundläggande ekonomiska skillnaderna på det sättet, genom allmosor och gåvor. De kommer att finnas kvar länge än, och vi vet att de människor som kommer att få det svårast att bygga upp sina liv är de som redan före tsunamin hade det sämst ställt.

Sedan annandag jul har omkring 345 000 barn under fem år dött av undernäring. Omkring 130 000 människor har dött i aids. Ytterligare 170 000 har smittats av hiv. Varje månad dör lika många av malaria som dödades av tsunamin. I världen dör 60 000-100 000 människor varje dag på grund av fattigdom, behandlingsbara sjukdomar, aids och brist på mat, rent vatten, skydd, kläder, medicin och utbildning.

Krig utlöst av regeringar som vill ha politisk och ekonomisk kontroll dödar också. Mer än fem miljoner människor dog i krig i Afrika under 90-talet. 1,3 miljoner dog i Demokratiska republiken Kongo, 1,1 miljoner i Sudan. Omkring 100 000 irakier har dött sedan den USA-ledda invasionen och ockupationen startade.

Det är den värld vi lever i. Astronomiska summor läggs alltså på bevarandet av tingens ordning via krig, ockupationer och invasioner, dvs de fattiga ska fortsätta vara fattiga och de rika ska bli allt rikare. Biståndet till behövande är försvinnande litet. Den ordningen har vi makt att förändra. Om vi vill. Och om vi därmed på allvar vågar ta itu med den stora frågan om orättvisor som vi själva skapat och sedan vidmakthåller.

Stig Dagerman skrev: ”En hungrande människa mindre betyder en broder mer.” Det är den övertygelsen som ska driva oss framåt efter flodvågens härjningar, inte partipolitiskt käbbel eller jakt på lokala syndabockar. Och det är när vi vågar anta den utmaningen som vi kan åstadkomma verklig förändring.

Birgitta Axelsson, politisk sekreterare
Vänsterpartiet Kalmar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gilla oss på Facebook!