En mångmiljonerssatsning på idrotten i Kalmar måste innehålla ett nytt idrottsområde i Lindsdal. Vänsterpartiet har i flera år drivit frågan. Nu är det dags att sätta spaden i jorden i Fjölebro!
Vänsterpartiet i Kalmar har sedan länge aktivt arbetat för ett nytt idrottsområde med fotbollsplaner i Lindsdal. Lindsdals IF bedriver idag verksamhet utspritt på flera ställen i Lindsdal samt vid bollhallen i Snurrom. Matchplanen Majavallen håller inte korrekta mått och man spelar där sina matcher på dispens. Det är ohållbart i längden.

Föreningen har varit tydlig med sina önskemål. Det är ett samlat idrottsområde man vill ha med möjlighet till expansion och andra aktiviteter än fotboll, och den enda lokalisering som är tänkbar är Fjölebro där marken idag är planlagd för industriändamål. En planändring behövs alltså.

Nu pratas det vitt och brett om satsningar på idrott och ungdomar i Kalmar kommun. Minst 150 miljoner ska investeras under de kommande åren. Vi menar att Lindsdal måste ha högsta prioritet. Föreningens behov har varit kända i över 13 år. Den bedriver en av kommunens största föreningsverksamheter och har såväl ungdoms- som elitspel på både herr- och damsidan. Folkmängden i Lindsdal med omnejd kan jämföras med hela Torsås kommun (ungefär 8000 invånare). Det är kommunens ansvar att ge barn och ungdomar i Lindsdal förutsättningar för hållbara fritidsintressen och fysisk aktivitet. Vad vore då naturligare än att anlägga en fungerande samlad anläggning med korrekta mått där? Samtidigt kan denna anläggning också nyttjas av andra föreningar i norra kommundelen.

Ett alternativ till att bygga nytt vid Fjölebro är att upprusta föreningens nuvarande baracker, uppgradera Majavallen och gräsplanen vid Lindsdalsskolan och lägga konstgräs på dessa två samt att anlägga en ny plan bredvid Majavallen där en hockeyrink idag står. Föreningen ställer sig avvisande till en sådan lösning. Vi kan därför inte heller se att den är genomförbar. Ska det anläggas något nytt ska det fyllas med verksamhet. Det sker inte om inte föreningen är med på noterna. Det vet vi.

Vi stödjer Lindsdals satsning på barn och ungdomar, och vill därför så snabbt som möjligt anlägga ett nytt idrottsområde i Fjölebro med en konstgräsplan och ytterligare minst två gräsplaner samt ny klubbstuga med omklädningsrum. Det måste löna sig för en förening att arbeta seriöst och långsiktigt. Nu är det Lindsdals tur att skörda frukterna, och vårt ansvar att se till att det går vägen.

Birgitta Axelsson, Bertil Dahl och Gert Järkelid
Vänsterpartiet Kalmar

Etablissemanget har sin ståndpunkt klar. Vi i Kalmar är för dumma för att kunna uttrycka vår åsikt om EUs nya grundlag i en folkomröstning.
Jag vet inte vilka andra brukar umgås med, men jag har svårt att förstå varför vi i Kalmar är dummare än andra. Skulle folket i Paris, Lissabon eller Köpenhamn vara smartare än invånarna i Kalmar? De är däremot, till skillnad från oss i Kalmar, bemyndigade att folkomrösta om EUs grundlagsförslag. Har de kanske smartare, modigare och mer lyssnande parlament?

Förvirringen kring vårt krav på folkomröstning är stor. Många verkar tro att det rör sig om ja eller nej till EU, men det valet höll vi ju redan 1994. Visserligen är det hela elva år sedan, men det minns väl de flesta av oss. Där blev det ja, och det är ett valresultat som vi ska respektera även om många med mig tycker att det var uppåt väggarna galet. Vi är ju med i EU nu, och nu gäller det EUs konstitution och inget annat. Har det gått grundlagsanhängarna förbi?

Ett medlemskap i EU betyder dock inte att vi måste säga ja och amen till allting som presenteras där. En ny och gemensam konstitution innebär genomgripande förändringar för vårt land, exempelvis grundlagsfästs avregleringar och privatiseringar i den heliga fria marknadens namn, våra fackliga rättigheter hotas och vi tar ett första steg mot ett Europas Förenta Stater där vi frånsäger oss stora delar av vår självbestämmanderätt. Det är en ren oförskämdhet att vi svenskar förmenas rätten att ens diskutera frågan. Den var inte ens uppe till behandling i senaste riksdagsvalet, så varför ska vi acceptera att riksdagen ska besluta å våra vägnar? Hur säkra är vi på att riksdagen speglar folkets vilja i den här frågan? Vi såg hur det gick i EMU-valet. Riksdagen var långt mer EMU-vänlig än folket. Vi genomförde en folkomröstning och undkom en situation där folket blev överkörda av sitt eget parlament. Varför ska vi riskera att låta oss köras över den här gången?

Etablissemanget hanterar sin egen feghet genom att hänvisa till frågans komplexitet. En folkomröstning löser inte allt, men den ger möjlighet till debatt och diskussion. Vi har, i demokratins namn, rätt till att både debattera och diskutera och därigenom bilda oss en kvalificerad åsikt som ska vara vägledande för Sveriges ställningstagande. Den politiska eliten ska inte ta ifrån oss den rätten. Omyndigförklara inte den svenska väljarkåren!

Birgitta Axelsson (v)
Politisk sekreterare

Självklart behöver Sverige en feministisk politik! Vi har kommit en bit på väg när det handlar om jämställdhet, men vi har lång väg kvar.
Kvinnor ska ha halva makten och hela lönen. Så är det inte än. Osakliga och ovärdiga löneskillnader mellan mansdominerade och kvinnodominerade arbeten kvarstår, och kvinnor har ännu inte på långt när tagit plats i de beslutande församlingarna i rätt relation till sin kompetens och sin andel av befolkningen. Våldet mot kvinnor är ytterligare ett uttryck för den patriarkala överordning som systematiskt genomsyrar vårt samhälle. Så visst behövs ett feministparti!

Problemet, eller vi ska naturligtvis kalla det ”det fina i kråksången”, är dock att vi inte behöver starta ett nytt parti. Det feministiska alternativet finns ju redan!

Det feministiska initiativet som presenterades måndagen den 4 april var väntat sedan länge. Det har jäst i de feministiska leden, och att något skulle komma anade vi nog alla. Vi tycker att det är bra att de feministiska frågorna kommer fram på bordet så att de syns. Vårt samhälle har en hel del att skämmas för i sammanhanget. Ska man kunna ge kraft åt en feministisk politik krävs dock att man inte bara lyfter fram orättvisorna utan att man också visar på realistiska insatser för att åtgärda dem. Det är där helhetsperspektivet blir, inte bara viktigt, utan helt avgörande.

En ansvarsfull politik som menar allvar med sina insatser kan inte välja och välja bort vitala delar i de åtgärdsprogram som framförs. Finansieringen är en sådan vital ingrediens. Självklart måste en feministisk politik även behandla skattefrågor, även om de är trista och deprimerande, men det gör ju inte det feministiska initiativet. Därmed faller dess trovärdighet.

Den uppgift som det feministiska initiativet kan ha, och bör ha, är att sätta en blåslampa i häcken på de etablerade partierna. Även vi i Vänsterpartiet har anledning att lägga på ett extra kol i jämställdhetsfrågorna så att det börjar hända något. Vi kan ta det ansvaret. Överlåter vi det åt ett rent feministparti är risken stor både för en borgerlig valseger nästa år och för att jämställdhetsfrågorna än en gång hamnar i skymundan, denna gång pga populism in absurdum. Det tjänar varken samhället i sin helhet eller kvinnorna, som ju utgör en stor del av samhället, på. Låt oss ta utmaningen! Vi har verktygen! Och det är vi som är det helhetliga feministparti vårt samhälle behöver!

Lilian Akthagen, Birgitta Axelsson, Leila ben Larbi Hellvin, Bertil Dahl, Gert Järkelid, Peter Persson och Johnny Petersson

Det pågår en debatt om det ”nya” konstmuseet i Kalmar. Diskussionen handlar mest om
stadsparken är en lämplig plats att bygga på och om hur byggnaden ska utformas. Jag efterlyser den levande debatten om verksamheten i det nya museet.

Låt mig först bara deklarera att jag anser att stadsparken med restaurangen Byttan är en
utmärkt plats för ett konstmuseum. Dock anser jag att det fanns fler bättre förslag till byggnad än den svarta kuben.

Jag tillhör dem som gärna besöker flera av de fina utställningar som konstmuseet erbjuder.
Utställningarna är en viktig del av kulturen i Kalmar, men tyvärr är det sällan som utställningarna ”sticker ut”, väcker debatt eller är en del i samhällsdebatten. I det här fallet kan vi säkert lära lite av t ex Virserums konsthall. Jag tror att både kunskapen och intresset finns för ett konstmuseum som en del i en levande och ifrågasättande samhällsdebatt. Tyvärr verkar det som om dessa krafter, inom och utanför konstmuseet, inte släpps fram.
Likaså får inte barn- och ungdomsverksamheten inte så stort utrymme, även om det har blivit
betydligt bättre under sista året.

Någon kanske tycker att dessa frågor bara angår Kalmar Konstförening. Det är naturligtvis så att en förening har ansvar för och ska besluta om sin verksamhet. Men konstmuseet får ett stort ekonomiskt stöd från bl a Kalmar kommun. Kommunens invånare subventionerar genom det offentliga stödet kraftigt varje besök på konstmuseet. Detta gör att det hos mig som politiker finns förväntningar om ett konstmuseum som lockar stora grupper av människor till sina aktiviteter, en plats för ett kritiskt granskande av vår tid. Ett nytt konstmuseum borde kunna bli en mötesplats för kulturarbetare, samhällsdebattörer och regionens invånare.
Därför måste samarbetet öka mellan Konstförening och t ex olika föreningar, kulturarbetare och kommunen/regionen. Det är inte bara byggnaden som ska ”sticka ut”, helt avgörande är vilken verksamhet som ska bedrivas.

Kalmar kommun har redan beslutat om ett investeringsstöd till ett nytt konstmuseum med cirka 20 miljoner. Dessutom finns pengar från andra håll med cirka 5 miljoner (bl a Boverket). Förutsättningen för det nya konstmuseet var att budgeten skulle hållas. Ytterligare pengar finns inte beslutade i den kommunala budgeten. Det får inte bli så att nya pengar till konstmuseet tas från den satsning på ungdoms- och föreningsanläggningar som vi (majoriteten s-v-mp) planerar från 2006 och framåt. För mig är föreningssatsningen prioriterad framför ytterligare stora investeringar i konstmuseet.

Bertil Dahl (v)
Kommunalråd Kalmar

För EU har pengarna alltid varit överordnade människorna. Ekonomiska hänsyn är viktigare än sociala. Inflationen ska hållas nere till varje pris, även om det betyder att folk inte får jobb. Det är och har varit uppenbart. Vi känner igen tankegångarna. Det är gamla vanliga borgerliga tongångar som vi har hört många gånger. Nu har styrelsen för svenska LO också anslutit sig till högerpolitiken. LO-styrelsen har nämligen ställt sig positiv till EU-konstitutionen. Har ledamöterna läst samma konstitution som vi?
Konstitutionen vilar på nyliberal grund, och det är inte förvånande utan snarare konsekvent. Nyliberalismen har alltid varit en ledstjärna för EU. Nu går man dock ett steg längre och försöker via en gemensam grundlag ta ett stort kliv i riktning mot en federal statsbildning. Effekterna blir många. Gemensam ekonomisk politik och gemensam försvarspolitik med stora inskränkningar i de nationella parlamentens inflytande blir naturliga följder. Vi får en gemensam utrikesminister och en gemensam nationalsång för våra nya Europas Förenta stater. Enkelt uttryckt, och skrämmande nog, handlar det om att valsedeln i Sverige blir mindre värd medan nyliberala EU förstärker sin makt. Riksdagen försvagas och vi blir styrda från Bryssel. Är det en utveckling som leder till starkare demokrati?

Nej, vi tror inte det. Vi tror inte heller att en majoritet av svenska folket tror det, och vi har våra tvivel när det gäller hur kommunikationen mellan LO-styrelsen och LO:s många medlemmar fungerar. Vänsterpartiet arbetar för stärkt demokrati och vill därmed att makten, så som det står i vår egen grundlag, ska utgå från folket. När det gäller en så stor fråga som EU-konstitutionen bör vi anordna en folkomröstning liksom flera andra länder gör. Varför är vi i Sverige inte betrodda att ta ställning i frågan? Eller är det helt enkelt så att riksdagens majoritet, med s, m och fp i spetsen, inte vågar fråga folket eftersom de vet att de skulle få på moppe en gång till liksom de fick i EMU-valet?

Birgitta Axelsson (v)
Politisk sekreterare
Kalmar

Kvinnor är också människor. De som blir utsatta för våld är det inte lika länge. Hur länge ska vi behöva vänta på att myndigheterna ska ta sitt fulla ansvar och på att fler män reagerar?
Kvinnor utsätts för våld. Det vet vi. Det sker inte bara ute på gatan och på krogen, utan också, och till och med oftare, i hemmets trygga vrå. Det är männen som slår, naturligtvis ibland berusade besvikna småpojkar i vuxenkroppar, men förfärande ofta handlar det om alldeles vanliga välanpassade män som ser det som sin rätt att använda våld mot sin partner.

Våldet mot kvinnor är en del av den samhällsordning som systematiskt diskriminerar kvinnor. Kvinnor har lägre löner, mindre handlingsutrymme, mindre frihet och mindre makt. Vi kan utan att överdriva beskriva mäns våld mot kvinnor genom att använda det slitna uttrycket ”Att slå den som redan ligger”. Är detta värdigt ett modernt samhälle?

Nej, naturligtvis inte. Nu är det dags att gå från snack till verkstad. Hur mycket resurser lägger vårt samhälle på att förebygga mäns våld mot kvinnor? Hur mycket kostar våldet vår samhällsekonomi? Vilket stöd får de drabbade kvinnorna? De två första frågorna väntar på svar, men den tredje kan lätt besvaras. Kvinnor hänvisas i de allra flesta fall till ideellt arbetande kvinnojourer.

Kvinnojourerna gör ett fantastiskt arbete, men de finns inte i alla kommuner. De lever till stora delar på kommunala bidrag. I många fall får de bidrag som ligger på samma nivå som den lokala roddklubben. Detta är inte värdigt. Staten har ett ansvar för att skydda sina medborgare och garantera allas mänskliga rättigheter. Likaså har självklart kommunerna ett ansvar för sina innevånare. När det gäller att skydda kvinnor från mäns våld tar idag ingen myndighet sitt fulla ansvar.

Vänsterpartiet har i många år motionerat om att en samhällsekonomisk analys av mäns våld mot kvinnor ska genomföras. Vi kräver dessutom att staten ska ta det finansiella huvudansvaret för att garantera kvinnojourernas verksamhet. Det är hög tid att göra något nu!

Detta är bara några av de åtgärder som måste genomföras på kort sikt för att minska mäns våld mot kvinnor. Utöver detta måste det förebyggande arbetet utvecklas, och där krävs det samhällelig förändring. Det är där ideologin behövs. En kvinnokamp utan klassperspektiv är ensidig och verkningslös Även kvinnor är människor och samhällsmedlemmar. Även kvinnor berörs av samhälleliga orättvisor beroende av klass. Kvinnorna i de lägre samhällsklasserna befinner sig allra lägst ner på stegen och får betala allra mest för såväl den patriarkala som den kapitalistiska (o)ordningen. Vi måste våga ta båda kamperna på en och samma gång om vi ska komma någonstans med de snedvridna förhållanden som utgör grogrunden för mäns våld mot kvinnor.

Birgitta Axelsson
Politisk sekreterare
Vänsterpartiet Kalmar

Onsdagen den 23 februari presenterades det vinnande förslaget till nytt konstmuseum i Kalmar. 294 förslag hade lämnats in.Två unga arkitekter från Stockholm, Bolle Tham och Martin Videgård Hansson kammade hem förstapriset med sin skapelse Plattform, en svart fyravåningarsbyggnad som ansluter till restaurang Byttan norrut. Juryn var dock inte enig.
Jag hade förmånen att få vara med i tävlingsjuryn. Det var ett spännande och lärorikt uppdrag. Tyvärr blev inte resultatet det jag hade tänkt mig. Jag vill naturligtvis gratulera de två vinnande unga arkitekterna! Deras skapelse föll samtliga i juryn på läppen, med undantag av undertecknad. Jag hoppas att Kalmarborna, för det är ju dem vi i juryn skulle representera, till elva tolftedelar är mycket nöjda med valet. Jag talar för mig själv och kanske för den sista och icke-medgörliga negativa tolftedelen av Kalmars befolkning. Låt oss hoppas att det är så.

Min vision för ett nytt konstmuseum i Kalmar har hela tiden varit en vacker och inbjudande byggnad med hög tillgänglighet. Jag är inte rädd för att använda en stor del av parkytan, utan menar tvärtom att en byggnad som tar hänsyn till parkens unika miljö och på ett respektfullt sätt anknyter till den lågmälda och förfinade arkitektur som vi ser hos Byttan kan öka Stadsparkens värde. Jag vill se ett museum som man kan njuta av både inifrån och utifrån och som inte bara ger upplevelser under öppethållandet. Jag vill vara med och forma ett museum där barn och ungdomar kan känna sig välkomna, och jag vill också vara med och skapa ett museum där människor med funktionshinder kan slippa känna sig hänvisade till trånga hissar för att få njuta av konsten. Dessa krav uppfyller det bidrag som fick tredje pris, Non serviam skapat av Tomas Lewan och Alexander Malmeus.

Investeringsbudgeten för konstmuseet uppgår i dagsläget till 25,8 miljoner. Förslaget Plattform kommer att kosta ungefär tio miljoner mer, förutsatt att barnverksamheten fortsättningsvis som nu bedrivs i museets lokaler. Det måste vi utgå ifrån. Mitt favoritförslag, Non serviam, hade troligen kostat något mer, det måste erkännas, men det vi då hade fått för den extra kostnaden var ökade utställningsytor samt en generös terrass runt byggnaden som avsevärt hade ökat museets tillgänglighet och kvalitet. Naturligtvis hade vi fått undersöka möjligheten att hålla nere kostnaderna, men en ökad kostnad kan motiveras om den ger ett mervärde. Nu får vi istället en tillsluten svart kub som genom sin arkitektur stänger in konsten och stänger människorna ute. De större lokalytorna som genererar kostnader utöver budget består av två trapphus samt hiss, utrymmen som knappast höjer attraktionsvärdet hos huset. Dessutom riskerar vi att få mycket höga driftskostnader då erfarenheten säger att en svartlaserad träfasad kräver årligt underhåll. Jag har svårt att se att en ökad kostnad är motiverad.

Jag önskar alla kalmarbor lycka till med det nya museet. Jag hoppas att det blir bra. Min inställning är dock att den överenskomna budgeten på 25,8 miljoner ska hållas så långt det är möjligt då jag inte kan se hur nödvändiga trapphus med hiss på något sätt ger besökaren ett mervärde som kan motivera högre investerings- och driftskostnader ur skattebetalarnas fickor. Hur detta problem ska lösas inom ramen för den svarta kuben återstår alltså att se.

Birgitta Axelsson (v)
Ordförande i Kultur- och fritidsnämnden samt jurymedlem

Vilken fråga bör komma överst på den politiska dagordningen efter flodvågens härjningar? Är det Göran Persson, Laila Freivalds, svenska UD eller kungen som ska stå i blickfånget? Eller är det i själva verket något helt annat som borde vara viktigast om vi vill göra någon nytta?
Ingen kan förhindra en naturkatastrof, inte ens den svenska regeringen. Där får vi erkänna människans begränsning, men vi ska ändå inte blunda för möjligheten att människans exploatering av jordens resurser kan öka risken för katastrofers uppkomst eller göra dess effekter ännu mer kännbara. Vi lär få acceptera att det finns ett samband mellan exploatering och miljöförstörelse och naturens möjlighet att återhämta sig, men det kommer att ta tid innan vi klart och tydligt kan fastställa det.

Vad vi däremot redan nu kan ta itu med är de förhållanden som vi styr själva genom ett i grunden orättvist samhällssystem. Visst ska vi vara glada över den makalösa offervilja som svenska folket har visat med anledning av flodvågen i Sydostasien, men vi får inte förledas att tro att vi utjämnar de grundläggande ekonomiska skillnaderna på det sättet, genom allmosor och gåvor. De kommer att finnas kvar länge än, och vi vet att de människor som kommer att få det svårast att bygga upp sina liv är de som redan före tsunamin hade det sämst ställt.

Sedan annandag jul har omkring 345 000 barn under fem år dött av undernäring. Omkring 130 000 människor har dött i aids. Ytterligare 170 000 har smittats av hiv. Varje månad dör lika många av malaria som dödades av tsunamin. I världen dör 60 000-100 000 människor varje dag på grund av fattigdom, behandlingsbara sjukdomar, aids och brist på mat, rent vatten, skydd, kläder, medicin och utbildning.

Krig utlöst av regeringar som vill ha politisk och ekonomisk kontroll dödar också. Mer än fem miljoner människor dog i krig i Afrika under 90-talet. 1,3 miljoner dog i Demokratiska republiken Kongo, 1,1 miljoner i Sudan. Omkring 100 000 irakier har dött sedan den USA-ledda invasionen och ockupationen startade.

Det är den värld vi lever i. Astronomiska summor läggs alltså på bevarandet av tingens ordning via krig, ockupationer och invasioner, dvs de fattiga ska fortsätta vara fattiga och de rika ska bli allt rikare. Biståndet till behövande är försvinnande litet. Den ordningen har vi makt att förändra. Om vi vill. Och om vi därmed på allvar vågar ta itu med den stora frågan om orättvisor som vi själva skapat och sedan vidmakthåller.

Stig Dagerman skrev: ”En hungrande människa mindre betyder en broder mer.” Det är den övertygelsen som ska driva oss framåt efter flodvågens härjningar, inte partipolitiskt käbbel eller jakt på lokala syndabockar. Och det är när vi vågar anta den utmaningen som vi kan åstadkomma verklig förändring.

Birgitta Axelsson, politisk sekreterare
Vänsterpartiet Kalmar

Vi slår vakt om religions-, yttrande- och åsiktsfriheten i vårt land. De är grundläggande rättighetslagar som är oerhört viktiga i ett demokratiskt samhälle. Utan dem blir demokratin en omöjlighet. Demokrati kräver frihet.
Min frihet är viktig, och den ska vara stor. Den har dock sin begränsning, kanske inte främst tack vare lagstiftning utan tack vare den grundläggande respekt som vi alla bör känna inför våra medmänniskor och den hänsyn som i sig är en rättighet att bli visad. När min frihet, eller mitt behov av att synas och höras, gör så att någon annans frihet blir beskuren, så har jag passerat en kritisk gräns. Denna gräns har pingstpastorn Åke Green överskridit med flera kilometer.

Pastorn Green predikade ”sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen. Herren vet att sexuellt förvridna människor kommer till och med att våldta djuren. Inte heller djuren går fria för människans sexuella behov och den brand som är tänd i en människa utan till och med det kan man ägna sig åt.” Detta är en grov och medveten kränkning mot människor med annan sexuell läggning än den heterosexuella. Denna hetskampanj mot människors fria kärlek får stöd av de mest reaktionära krafterna i samhället som den kristna högern och vissa nazistiska organisationer.

Green ville uppenbarligen väcka debatt, och där har han i ett avseende lyckats. Han har medvetet spritt sin predikan i media. Avsikten var att synas och höras så mycket som möjligt, och han vill nu diskutera olika lagar och ställa dem mot varandra. Det kan finnas anledning till det, men det är en diskussion med ett begränsat intresse. Med sunt förnuft i bagaget är det just inget stort problem. Vad som är viktigare och tydligen långt svårare är att vi på allvar måste ta itu med vår attityd till varandra och vår respekt för våra inbördes olikheter. Vi har kommit en bit på väg, men vi har långt kvar att gå innan vi kan säga att vi behandlar alla i vårt samhälle lika.

Vi respekterar Greens tro, och försvarar hans rätt att ha den. När han hävdar att denna tro ger honom rätt att kränka andra och bedriva hetskampanjer gör han ett stort fel. Det handlar inte om demokratiskt stiftade lagar som står i konflikt, pastor Green, utan om kärlek till vår nästa. Det är, vill vi nog ändå påstå, ett viktigare budskap i den kristna tron än uppmaningen att fördöma homosexuella bröders och systrars sätt att leva. Påbudet att älska sin nästa som sig själv kan knappast vara beroende av vilken sexuell läggning han eller hon har och inte heller av vad vi anser om den.

Birgitta Axelsson och Bertil Dahl
Vänsterpartiet, Kalmar

Vi har under hösten noterat ett stort och tilltagande intresse för Vänsterpartiet. Historia, nutid och framtid diskuteras, både internt och utanför partiet.
Det mediala intresset för oss har väl aldrig varit större. Förnyelse ställs mot tradition. Medlemmar, ledare och kritiker skärskådas offentligt. Vi ser våra nuvarande företrädare, våra före detta företrädare och våra kommande väljare i TV-sofforna flera gånger i veckan, ibland t o m flera gånger om dagen. Visst ser vi positivt på att synas, men nu har väl ändå SVT gått lite väl långt i sin iver att förvrida mediabilden i vår favör? Även vi har en gräns, SVT! Det KAN bli lite väl mycket. Och den 13 december blev det faktiskt lite löjligt. Eller?

Vad får vi se på SVTs traditionella Luciamorgon om inte ett enda stort hav av glada röda människor med ljus och glitter och sjungandes vackra sirliga melodier? Man kunde lätt förledas att tro att det var en insider-rapport från vår senaste partikongress! Visst, vi tycker om förnyelse, även internt i partiet, men det finns en gräns. Nu var det ju LUCIA! Rör inte våra gamla traditioner! Oavsett hur mycket vi tycker om rött så ska Lucia och hennes tärnor vara vitklädda. Om tio dagar får vi nog av röda gubbar då tomtarna invaderar vårt samhälle för ett par veckors tid, helt traditionsenligt. Apropå tomtar, Janne Josefsson med team kanske kunde göra ett hemma hos-reportage hos Tomten själv? Man måste ju passa på tillfället när det är aktuellt. Kanske har inte ens Tomten enbart rent mjöl i säcken?

Förnyelsen har sin plats, traditionen har sin. Förnyelsen kan aldrig lyckas om man inte har folket med sig. Tack SVT för den goda tanken, men vi vill inte att Ni ska offra folkets gamla traditioner för vår skull. Håll partipolitiken borta från luciamorgonen i fortsättningen. Vill Ni ha förnyelse, driv den med förnuft och känsla, och det kan ta tid. Det vet vi, och vi har full förståelse för det. Behöver ni hjälp, hör gärna av Er. Vi säger till när vi behöver Er.

Birgitta Axelsson och Johnny Petersson
Vänsterpartiet, Kalmar