Är det inte dags att vi börjar tänka med hjärtat?
sig ut på järnvägsspåret i västra Småland. Det är förbjudet att vistas där. Resultatet blev att han fick småspringa barfota på det steniga spåret framför det bakomvarande tåget i tre kilometer. Ingen fick gå ut och hjälpa honom. Det är som sagt förbjudet att vistas på spåren.Jag läste om en pojke i 11-årsåldern med autism som hade förirrat sig ut på järnvägsspåret i västra Småland. Det är förbjudet att vistas där. Resultatet blev att han fick småspringa barfota på det steniga spåret framför det bakomvarande tåget i tre kilometer. Ingen fick gå ut och hjälpa honom. Det är som sagt förbjudet att vistas på spåren.
Dagligen hör vi talas om lojala anställda som sliter häcken av sig på jobbet utan minsta uppskattning eller klapp på axeln av närmaste chef/arbetsgivare. Utmattningsdepressionerna breder ut sig och i dess spår kommer även fysisk ohälsa. Människor blir alltså sjuka av den egna ambitionen att göra ett bra jobb. Det kanske inte påverkar chefens lönenivå om han/hon får medarbetare att känna sig sedda och värderade?
Jämställdhet mellan män och kvinnor ses alltmer som en kvalitetsfråga. Det hävdas att jämställdhet gynnar verksamheters kvalitet och lönsamhet. Det kanske är sant. Vad som är ännu mer sant är dock att det faktum att män och kvinnor är lika mycket värda borde avspegla sig i hela samhället av moraliska skäl. Rättvisa mellan könen är helt enkelt det enda rätta. Allt annat är felaktigt, hur mycket pengar man än kan tjäna på det ena eller det andra. Är det någon av oss som på allvar känner att våra bebisar har olika värde för oss beroende på vilket kön de föds med? Varför accepterar vi det synsättet när de blir äldre?
Vi har helt enkelt byggt ett samhälle med värderingar som glömmer det mänskliga. Jag förstår att man inte ska uppehålla sig på järnvägsspåren. Jag förstår att chefer och ledare också är människor och inte kan klara ut allt, och jag förstår att det är svårt att lära gamla (han)hundar att sitta när det gäller jämställdhet. Vad jag dock vill förändra är synsättet att våra känslor för vad som är rätt och fel nedprioriteras till förmån för stelbenthet, konservatism och kyla. Vi måste tänka och känna med hjärtat också, inte bara med en kallt beräknande hjärna. Då kan vi på allvar se människan istället för bara bokstäver och siffror.
Hade vi gjort det hade pojken inte behövt springa tre kilometer jagad av ett tåg. Våra medarbetare hade inte behövt bränna ut sig i brist på uppskattning och kvinnor och män hade helt naturligt haft lika förutsättningar. Ett sådant samhälle är möjligt, men det förutsätter att vi använder både hjärta och hjärna och värderar både känsla och tanke. Är vi beredda att göra det?
Birgitta Axelsson Edström