Skolans resa bakåt i tiden fortsätter med stormsteg under Jan Björklunds ledning. Ordningsbetyg, skriftliga omdömen/betyg för sjuåringar och allmänt hårdare tag har nu kompletterats med direktiv till en “ny” gymnasieskola. Den är inte ny. Den är många decennier gammal.

Tre olika gymnasieutbildningar, en som ger högskolebehörighet (för elever som ska läsa vidare), en som ger en yrkesexamen (för elever som vill jobba) och en som leder till lärlingsarbete (för elever som tröttnat på hela skolan). Låter det bra? Låter det lika bra när man betänker att eleverna ska göra dessa val samma år som de fyller sexton? Hur målmedvetna var vi själva i den åldern?

Ett annat argument som emellertid borde bita mer på Jan Björklund är att självaste näringslivets företrädare så sent som i höstas ställde sig negativa till en sådan utveckling av skolan. Det svenska näringslivet behöver nämligen hög kompetens hos sin arbetskraft. Här sänker man tvärtemot kraven.

Jag förstår att elever i skolministerns värld borde veta vad de vill redan när de är tonåringar. I min värld är det inte lika självklart. Tänk så många förmågor vi hade gått miste om, och så många rika liv som människor hade gått miste om, om inte möjligheten att utvecklas efter tonårstiden hade funnits. Men det är klart, sådana utvecklingskarriärer passar väl inte in i skolministerns mall.

Vi inom vänstern brukar beskyllas för att inte se till individuella skillnader. Det är fel. Vi vill ge alla en chans. Frågan är hur mycket plats det finns för individerna i rottingmajorens skola?

 

Birgitta Axelsson Edström (v)

Ersättare i styrelsen för Kalmarsunds gymnasieförbund

 

Uppdaterades: 06 feb 2007