Nu kavlar vi upp ärmarna och jobbar tillsammans!
Lärarnas Riksförbund har publicerat den intressanta rapporten “Underkänt! – svenska folkets åsikter om skolan”.Lärarnas Riksförbund har publicerat den intressanta rapporten “Underkänt! – svenska folkets åsikter om skolan”.
Många människor i Sverige, uppemot hälften av de tillfrågade, anser inte att våra skolor håller en likvärdig standard. Det är ett problem. Nästan lika många, fyra av tio, anser sig inte kunna ta ställning i frågan. De flesta i Sverige år 2011 vågar alltså inte lita på att skolan sköter sitt uppdrag. Det är ÄNNU mer problematiskt. Det visar att vi efter åratal av svartmålning av en i huvudsak välfungerande skola med goda pedagoger har lyckats rasera förtroendet för den. Det kan vi till stora delar tacka Folkpartiets Jan Björklund för.
Ett annat mycket stort problem, som hänger ihop med det föregående, är att de fristående skolorna har obegränsade möjligheter att ta ut vinster och placera dem på annat håll. Så många som åtta av tio tillfrågade anser att vinsterna måste begränsas och att resurserna åter ska investeras i skolverksamheten så att de kommer eleverna till del. Detta är ett krav som vi i Vänsterpartiet har drivit länge. Nu vet vi att en övervägande del av samtliga partiers sympatisörer tycker precis som vi. Däremot jobbar de andra partierna i en helt annan riktning. Att förtroendet för de offentliga skolorna krymper medan fristående skolor kan växa blir en orimlig paradox i sammanhanget. Det är ju på det här sättet vi utarmar skolorna ännu mer. Skolresurser, medel som skulle gå till barns och ungdomars utbildning, skickas iväg till ägares privata plånböcker. Snacka om att göra tvärtemot vad folk tycker är rätt och rimligt!
Att föredra statlig styrning av skolan framför kommunal är också en linje som Vänsterpartiet har drivit. Det anser de allra flesta tillfrågade, liksom LR, är en riktig väg att gå. Problemet är dock att det inte nödvändigtvis ger MER resurser att fördela till skolan. Skolan ska kompensera för olika förutsättningar, och där måste den lokala nivån kunna påverka. Vi kan alltså inte bara dra klockan tillbaka, vi måste hitta lösningar på problem som finns nu och i framtiden. Sådana lösningar hittar vi inte i Jan Björklunds 1960-talsskola.
LR har rätt i sina slutsatser på flera punkter. Jag håller dock inte med om den allra sista, nämligen den om krav på garanterad undervisningstid per ämne samt en fast timplan. Vår övertygelse är att skolan måste ge varje elev möjlighet att utvecklas så långt som möjligt. Det betyder att Kalle kanske behöver åtta timmar för att förstå räta linjens ekvation medan Ida behöver tre. Samtidigt kan Ida behöva tio timmar för att lära sig fotosyntesen medan Kalle fattar galoppen på fyra. Den flexibiliteten måste vi ha i skolan om vi ska sätta elevernas utveckling allra främst. Det gör vi förstås också när vi använder oss av engagerade och välutbildade lärare i skolan som trivs med sina jobb och som känner sig uppskattade för de uppgifter de utför.
Tack LR för en informativ undersökning! Nu kavlar vi upp ärmarna och jobbar vidare, tillsammans. Vi i Vänsterpartiet tänker dra vårt strå till stacken för att tillsammans med er och andra yrkesverksamma i skolan samt med elever och föräldrar bygga upp såväl förtroendet för och kvaliteten i den svenska skolan. Vi har mycket att göra, men vi har stora möjligheter att lyckas! Det gäller dock att vi ser framåt och inte bara bakåt. Det är ju för morgondagen som skolan ska utbilda, inte för gårdagen.
Birgitta Axelsson Edström (V), ledamot av styrelsen för Kalmarsunds Gymnasieförbund