Månad: april 2011

I dag kan inte den som har sjukbidrag eller är sjukskriven en längre tid ha politiska förtroendeuppdrag. Politiska förtroendeuppdrag är nämligen i Försäkringskassans ögon att jämföra med lönearbete. Detta innebär att man utesluter en miljon svenskar som i dag går arbetslösa eller sjukskrivna från att kunna engagera sig politiskt. Att dessa människor ska kunna göra sina röster hörda och att deras perspektiv ska synliggöras ter sig svårt för att inte säga omöjligt. Vem ska då företräda alla dessa?

Vi i Vänsterpartiet har alltid försökt, och fortsätter försöka, att föra även utsatta gruppers talan. Här finns mycket arbete att göra. Vi avser ideellt styrelsearbete och praktiska uppgifter, men inte heller sådant kan Försäkringskassan gå med på om man som sjuk kan delta efter den förmåga man ändå har. Som sjukskriven riskerar man då sitt uppehälle. Skulle man vilja hjälpa till med att vika servetter på Stadsmissionen någon stund då och då så är man också fel ute. Ideellt engagemang är nämligen också att jämföra med lönearbete och gör att man får ett sämre läge när man ska utvärderas nästa gång.

Sjukgymnastik syftar till att minska smärta och öka rörlighet och kan därmed höja livskvaliteten hos en kroniskt sjuk. Sådan behandling kan öka möjligheterna till ett självständigt liv i det egna hemmet, men sådana insatser ifrågasätts idag om de inte leder till ökad lönearbetsförmåga. Sedan när är sjukvårdande behandling en fråga för arbete snarare än för människors liv och hälsa?

Vi är med stormsteg på väg mot ett kallare och avsevärt hårdare samhällsklimat. Sverige stänger fler och fler dörrar för sjuka människor, tvingar dem till ett ensamt och inaktivt liv och talar på alla tänkbara sätt om för dem att de enbart har ett värde som är relaterat till deras lönearbetsförmåga. Istället omfördelas samhällets resurser till skattesänkningar till oss som är friska och har jobb så att vi ska kunna köpa oss ännu en platt-TV, ännu ett hemmabiopaket och ännu en ny soffgrupp att ställa upp i det nyrenoverade vardagsrummet som städas av RUT vars tjänster vi också har köpt tack vare skattereduktioner.

Systemskiftet är både orimligt och ovärdigt en modern demokrati. Vi borde ha nått längre i ett land som ”tronar på minnen från fornstora dar” då vi ville att samhället skulle vara öppet för alla och då människovärdet var knutet till människan och inte till graden av arbetsförmåga. Idag är det en annan berättelse som styr samhällsutvecklingen, nämligen Sagan om den framgångsrike och friske ynglingen, och i den sagan finns det inte plats för alla.

Birgitta Axelsson Edström, Susanne Johansson, Giuseppe Padellaro, Gert Järkelid, Leila ben Larbi, Lars Holmberg, Peter Persson, Bertil Dahl, Mathilda Karlsson, Kifah Qasem Mohammad, Lena Wennersten, Bo Hellström, Samim S Ahmed och Liselotte Ross, Vänsterpartiet Kalmar

Vi har en utmaning framför oss. Den heter Framtiden.

Fram till år 2025 går 1,6 miljoner människor i Sverige i pension (om pensionsåldern är densamma som idag). Vi har en svag tillväxt av den aktiva befolkningen och bristen på arbetskraft kommer att bli stor. Antalet utbildade människor som kan utföra nödvändiga jobb är litet. Välfärden är i fara. Alltför få kommer att kunna bidra till den service som krävs.

En stor del av problemlösningen heter utbildning. Den som inte har en gymnasial utbildning riskerar nämligen ett livslångt handikapp på arbetsmarknaden. Ungdomar som av olika skäl inte fullföljer gymnasiet har långt svårare än andra att få jobb, och det är inte bara ett bekymmer för den enskilde. Vi har alla ett stort intresse i att så många ungdomar som möjligt deltar i arbetslivet.

I det här läget kommer en ny gymnasiereform. Ja, hur ny den är kan ju diskuteras. Den har stora likheter med 70- och 80-talets linjesystem. Stora skillnader mot idag är dock att behörighetskraven höjs avsevärt, att möjligheterna att välja om utifall man har valt fel begränsas samt att de yrkesförberedande programmen stänger dörren till fortsatta studier på universitet och högskola. Samtidigt vill regeringen begränsa rätten till kommunal vuxenutbildning.

Detta leder naturligtvis fel. Vi tjänar alla på att ge ungdomar både en andra och en tredje chans. Det är för tidigt att välja livsväg när man är 15-16 år. Med den nya gymnasieskolan ökar risken avsevärt att vi får ett allt större antal ungdomar som hoppar av sina gymnasiestudier, eller kanske inte ens kommer in, för att istället gå ut i långvarig arbetslöshet. Det är en situation som ingen vill hamna i. Det är en tragedi för varje ung människa och ett problem för samhället i stort.

Vi i Sverige behöver nämligen vår arbetskraft. Våra ungdomar förtjänar en schysst chans att skaffa sig både utbildning och jobb. Den nya gymnasiereformens införande ställer krav på att kompensatoriska åtgärder sätts in från andra aktörer, t ex i samarbete mellan skola, näringsliv och arbetsförmedling. Skolan måste på andra vägar än via den ordinära undervisningen ge ungdomar möjlighet att klara av sin utbildning. Vi måste också satsa mer på kommunal vuxenutbildning. Dörren dit ska inte stängas utan istället öppnas ännu mer. Regeringen med utbildningsminister Jan Björklund (FP) utgår från en felaktig verklighetsbeskrivning som skuldbelägger ungdomarna.

Vi i Vänsterpartiet anser att våra ungdomar är värda ett bättre öde än ofullständiga utbildningar och arbetslöshet. Sverige behöver ungdomarna mer än de behöver Sverige. Därför måste vi ge dem möjligheter, inte skapa hinder som istället försvårar deras framtid här.

Vi befinner oss inte i Japan, men de som är där är människor precis som vi, invaggade i en falsk säkerhet om att det som nu händer inte kunde hända. Katastrofen antar fruktansvärda dimensioner och dödstalen stiger både på kort och på lång sikt. Omvärlden ser på, men reaktionerna är inte många. Rapporterna är få. Det främsta målet verkar vara att undvika panik.

I Sverige har vi en regering som vill satsa mer på kärnkraft än någon annan. Folkpartiet hade kärnkraftsutbyggnaden som en viktig valfråga. Centerns Maud Olofsson övergav partiets kärnkraftskritiska linje med tårar i ögonen för sina ”barns och barnbarns skull”. Idag stänger Tyskland sina gamla reaktorer. Schweiz skjuter upp byggandet av tre reaktorer på obestämd tid. EUs 143 reaktorer ska ”stresstestas” för att kolla vad som händer vid yttre påverkan. Det är ett nyvaknat intresse, ett intresse som dock Sveriges regering inte delar i nämnvärd omfattning.

Vi VET att kärnkraften är extremt farlig. Vi VET att härdsmälta kan uppträda utan något så extremt som jordbävning eller tsunami. Vi var nära i Forsmark för ett par år sedan. Även där talades det tyst om problemen. Man vill ”undvika panik”.

En stor del av världens förbrukade energi kommer från kärnkraften. Vi vet det. Vi vet också att utvecklingen är ohållbar. Vi MÅSTE utveckla nya hållbara energikällor samt dra ner på energiförbrukningen, och vi MÅSTE göra det samtidigt. De som hävdar att det finns ett annat val talar osanning. De sätter kortsiktigheten i framsätet och glömmer ansvaret utanför bildörren när de i hög fart och mot bättre vetande kör iväg mot den kommande katastrofen. Vi har inget val. Vi ska förvalta den jord vi har fått. Det är vi skyldiga våra barn.

Det japanska folket lider just nu. Det är inte de som fattat besluten som får betala med förstörda liv, utplånade hem och snar död. Det är vanliga människor, som vi och som ni. Det är föräldrar som förlorat sina barn mitt i vardagen då de tog tryggheten för given och barn som förlorat sina föräldrar en vanlig dag på jobbet.

I förlängningen drabbar våra beslut våra efterkommande. Det är dags att vi tar ansvar för det. Det är NU som vi kan påverka framtiden. Fram med korten på bordet, släng ut prestigen och ändra färdriktning. Vi kan om vi vill.