Månad: december 2010

Vi i Vänsterpartiet Kalmar önskar alla en skön julhelg och ett gott nytt 2011, med massor av politiska aktiviteter som syftar till att få en ny regering med solidaritet, rättvisa, feminism och jämlikhet högt upp på agendan!

I den svenska debatten om Afghanistan är det oftast samma argument som gång efter gång återkommer om varför Sverige ska fortsätta att ha militär närvaro i landet: Skapa säkerhet, bekämpa talibaner, bygga demokrati och rädda landets kvinnor. Något som sällan eller aldrig nämns är att utvecklingen i Afghanistan idag går åt fel håll på i princip alla dessa områden. Samtidigt som antalet utländska soldater har ökat kraftigt så har våldet blivit allt värre, talibanerna flyttat fram sina positioner och freden blivit allt mer avlägsen.

De framsteg som gjordes för afghanska kvinnor efter talibanernas fall 2001 har också gått tillbaka. Människorättsorganisationen Human Rights Watch senaste rapport visar att situationen för kvinnorna på flera punkter har försämrats de senaste åren. Nio år med ISAF i Afghanistan kan alltså knappast beskrivas som något annat än ett misslyckande.

15 december ska riksdagen rösta om Sverige ska fortsätta delta i kriget i Afghanistan. Efter att Sverige i nio år haft soldater där är det nu hög tid att vi konstaterar att den internationella militära insatsen misslyckats. Miljoner afghanska flickor förvägras rätten att gå i skolan, de senaste valen har varit allt annat än demokratiska och för alltför många afghaner är fortfarande vardagen kantad av övergrepp och djupaste fattigdom.  Afghanistan toppar statistiken över undernäring bland barn, andelen kvinnor som inte kan läsa och mödradödlighet. Det är faktiskt idag i Afghanistan långt farligare att bli gravid än att vara utländsk soldat. Men samtidigt som en säker förlossning kostar 35 kronor vill den svenska regeringen lägga nästan två miljarder på den militära insatsen nästa år.

Det är hög tid att Sverige bekämpar de verkliga problemen i Afghanistan; fattigdomen, hungern och hopplösheten. Att ha en svensk soldat i Afghanistan kostar lika mycket som att ge 1400 afghanska flickor och pojkar utbildning under ett helt år. När riksdagen den 15 december ska rösta om den svenska insatsen i Afghanistan borde valet vara enkelt: Ersätt soldaterna med bistånd!

Birgitta Axelsson Edström, Samim Ahmed, Kifah Qasem, Irene Fleetwood, Lars Holmberg och Kaj Raving, Vänsterpartiet Kalmar län

Vär vän och kamrat Ylva Skoog har lämnat oss alltför tidigt. Hon har under årens lopp haft många förtroendeuppdrag i Kalmar kommun och under de senaste perioderna koncentrerade hon sig på det viktiga uppdraget som nämndeman i Kalmar tingsrätt, ett uppdrag hon skötte med noggrannhet och ansvarsfullhet. Vi visste sedan ett år tillbaka att hon tänkte lämna sin nämndemannaplats för att söka nya utmaningar, men ingen anade då att det skulle ske på detta tragiska vis. Sjukdomen slog till snabbt och obarmhärtigt och Ylva finns nu inte längre bland oss.

Vi minns Ylva som en mycket god kamrat med en stor portion underfundig humor och med en stark tro på solidaritet och rättvisa. Även om hennes politiska engagemang numera inte innebar att hon så ofta deltog i partiaktiviteterna så kunde man alltid räkna med att byta några ord om det politiska läget med Ylva när man sprang på henne ute på stan där hon så ofta rörde sig, för det mesta med hund i sällskap. De pratstunderna och hennes utpräglade dialekt saknar vi nu. Hon saknas oss.

Våra varma tankar går främst till sambon Eva och till övrig släkt och vänner. Vi i Vänsterpartiet Kalmar sörjer och saknar en god kamrat men bevarar hennes ljusa minne med tacksamhet.

”Sångerna om frihet, om rättvisa och fred,
sångerna om folken som aldrig kan slås ner,
sångerna om livet som aldrig kan förstummas
ska nya röster sjunga”
(Mikael Wiehe)

Kerstin Gustafsson, nämndeman
Gert Järkelid, nämndeman
Birgitta Axelsson Edström, politisk sekreterare
Vänsterpartiet Kalmar

Många i Sverige säger att Sverige har kommit långt vad det gäller arbetet med jämställdhet. Jag är inte nöjd. Har vi verkligen kommit så långt? Är det inte fortfarande så att det största och viktigaste som har hänt är att kvinnor fick rösträtt 1921? Det är ju snart 90 år sedan, och vad har egentligen hänt sedan dess? Ja, sedan 2006 då vi fick en högerregering har jämställdhet förvandlats till RUT-avdrag och vårdnadsbidrag, och såna reformer leder bakåt istället för framåt.

Runt om i samhället finns fortfarande könsnormer som genomsyrar våra handlingar och som sätter käppar i hjulet för både män och kvinnor. Män får inte jobb inom barnomsorgen eftersom en kvinna anses mer omhändertagande och mest lämpad för just det arbetet. Samtidigt har kvinnor svårt att ta sig in på mansdominerande arbetsplatser och om de lyckas så möts de ofta av ett stort utbud av härskartekniker, vilket i sin tur gör att kvinnor drar sig för att arbeta kvar.

Detta är inte enbart en politikerfråga. Det är en fråga som alla människor måste arbeta med.  Arbetet för jämställdhet gynnar både män och kvinnor och är således en fråga som borde engagera både män och kvinnor. Tyvärr är det så att det som professor Yvonne Hirdman kallar könskontraktet och könsmaktsordningen är så djupt rotat i oss. Men det är inte omöjligt att ändra på och detta är viktigt att veta. Allt är möjligt om man verkligen vill.

Många som motarbetar jämställdheten i Sverige argumenterar genom att påstå att det finns en stor biologisk skillnad män och kvinnor emellan samt att ”så har det alltid varit”. Tänk om vi hade haft samma inställning när det gäller teknikutveckling. Då skulle vi varken haft bilar, tåg eller datorer. Allt har med utveckling och vilja att göra och nu är det dags att åter igen, på riktigt, börja arbeta för alla människors lika värde. Det tjänar alla på, både kvinnor och män.

Mathilda Karlsson, Vänsterpartiet Kalmar