Månad: augusti 2004

Vår alkoholpolitik har sakta men säkert demonterats. Ett viktigt steg på vägen i den processen var EU-inträdet. Vi varnade för detta, och vi fick mer rätt än vi önskade. Vår alkoholkonsumtion har ökat med en fjärdedel sedan inträdet.
Detta ger oss en skrämmande insikt. Vi sätter numera marknadens bästa framför alla andra hänsyn. Det är viktigare att vi har en fri marknad med höga införselkvoter så att välbärgade vuxna kan lasta bilar och släpvagnar fulla med sprit i Tyskland än att våra barn och ungdomar får chansen till drogfria liv i hälsosamma uppväxtmiljöer. Det är viktigare att vi har billig whisky på bordet än att våra tonåringar kan erfara att livet inte behöver några droger.

Vi i Sverige dricker mer alkohol nu än vi gjort på mycket länge. Sist vi hade sådana problem infördes motbok och en mycket restriktiv alkoholpolitik. Nu hörs istället förslag om skattesänkningar. Det är en mycket märklig lösning, speciellt när vi vet att den reformistiska nykterhetspolitik som vi i Sverige har haft på ett framgångsrikt sätt har lyckats dämpa alkoholkonsumtionen och förbättra folkhälsan. Men, som sagt, marknaden är väl viktigare än liv och hälsa.

Nu presenterar Härstedt, påhejad av sossekamrater, moderater och folkpartister, en rejäl sänkning av spritskatten. Finland gjorde samma sak för en tid sedan och idag ser man där en 40-procentig ökning av starkspritförsäljningen och drastisk ökning av alkoholrelaterade problem i form av våld och kriminalitet. Tänk om vi kunde lära av deras misstag istället för att upprepa dem! Det är bra med en ”kan själv”-mentalitet, men den får inte leda till ren dumhet.

Alkoholpolitik måste vara långsiktig. Det är dags att vi slår näven i bordet. Vi kan inte alltid backa när EU ryter till utan driva en tuffare linje. Det är här vi ska visa ”VI KAN, VI VILL, VI TÖRS”-takterna! Lägre införselkvoter och tuffare gränskontroller för att minska svarthandel är både rimliga och rättmätiga krav. Vi måste också, även om EU inte arbetar så, jobba mer preventivt och våga vara solidariska med de människor som inte klarar en drogliberal hållning.

Vi vill ha kvar Systembolaget och dess monopol. Vi förstår att det krävs åtgärder för att vi ska lyckas. Låt oss bara inte genomföra förändringar som leder till att barn och ungdomar får sina liv förstörda pga lättillgänglig alkohol. Det är väl ändå inte någon som tror att spriten från Systembolaget är mindre farlig än den som flödar fritt mellan EU-länderna? Alkohol dödar. Vi hoppas att det är fler än vi som har insett det och att vi tillsammans kan medverka till att fler slipper att uppleva det.

Birgitta Axelsson och Bertil Dahl
Vänsterpartiet, Kalmar

Vår alkoholpolitik har sakta men säkert demonterats. Ett viktigt steg på vägen i den processen var EU-inträdet. Vi varnade för detta, och vi fick mer rätt än vi önskade. Vår alkoholkonsumtion har ökat med en fjärdedel sedan inträdet.
Detta ger oss en skrämmande insikt. Vi sätter numera marknadens bästa framför alla andra hänsyn. Det är viktigare att vi har en fri marknad med höga införselkvoter så att vuxna med tillräckligt god ekonomi kan lasta bilar och släpvagnar fulla med sprit i Tyskland än att våra barn och ungdomar får chansen till drogfria liv i hälsosamma uppväxtmiljöer. Det är viktigare att vi har billig whisky på bordet än att våra tonåringar kan erfara att livet inte behöver några droger.

Vi i Sverige dricker mer alkohol nu än vi gjort på mycket länge. Sist vi hade sådana problem infördes motbok och en mycket restriktiv alkoholpolitik. Nu hörs istället förslag om skattesänkningar. Det är en mycket märklig lösning, speciellt när vi vet att den reformistiska nykterhetspolitik som vi i Sverige har haft på ett framgångsrikt sätt har lyckats dämpa alkoholkonsumtionen och förbättra folkhälsan. Men, som sagt, marknaden är väl viktigare än liv och hälsa.

Nu presenterar Härstedt, påhejad av sossekamrater, moderater och folkpartister, en rejäl sänkning av spritskatten. Finland gjorde samma sak för en tid sedan och idag ser man där en 40-procentig ökning av starkspritförsäljningen och en drastisk ökning av alkoholrelaterade problem i form av våld och kriminalitet, ofta med kvinnor och barn som offer. Tänk om vi kunde lära av deras misstag istället för att upprepa dem! Det är bra med en ”kan själv”-mentalitet, men den får inte leda till ren dumhet.

Alkoholpolitik måste vara långsiktig. Det är dags att vi slår näven i bordet. Vi kan inte alltid backa när EU ryter till utan driva en tuffare linje. Det är här vi ska visa ”VI KAN, VI VILL, VI TÖRS”-takterna! Lägre införselkvoter och tuffare gränskontroller för att minska svarthandel är både rimliga och rättmätiga krav. Vi måste också, även om EU inte arbetar så, jobba mer preventivt och våga vara solidariska med de människor som inte klarar en drogliberal hållning.

Vi vill ha kvar Systembolaget och dess monopol. Vi förstår att det krävs åtgärder för att vi ska lyckas. Låt oss bara inte genomföra förändringar som leder till att barn och ungdomar får sina liv förstörda pga lättillgänglig alkohol. Det är väl ändå inte någon som tror att spriten från Systembolaget är mindre farlig än den som flödar fritt mellan EU-länderna? Alkohol dödar. Vi hoppas att det är fler än vi som har insett det och att vi tillsammans kan se till att så få som möjligt tvingas uppleva det.

Birgitta Axelsson och Bertil Dahl
Vänsterpartiet, Kalmar

Vi har vuxit upp med vetskapen om vad rasismen kan ställa till med. Vi vet att krig med rasistiska inslag har skakat världen under 1900-talet, och nu på 2000-talet fortsätter vi i samma spår.
Hundratals miljoner människor har dödats på grund av människors oförmåga att lösa konflikter på annat sätt än genom våld. Många, många fler har lidit av krigens följdverkningar. Barn och unga har förlorat sina närmaste och tvingats klara sig på egen hand, utan hem och utan vuxenstöd i en värld som blir allt råare.

Och varje gång förfasas vi här hemma i vårt trygga lilla Sverige. Hur kan människor göra på det här sättet? Varför upprepar sig historien? Varför kan vi aldrig göra allvar av föresatsen ”Aldrig mer!”?

Medan vi funderar fortsätter utrensningarna. Människor tvingas på flykt för att de har fel religion, fel hudfärg, fel föräldrar, fel politiska övertygelse, fel pass eller för att de bor på fel plats. En del flyr för att de inte har möjlighet att skaffa sig mat för dagen eller tak över huvudet. Vart ska de fly? Vem ska ta emot dem? Vem har ansvaret?

Självklart är det vi människor som bär ansvaret. Och det är vi människor som skall åta oss att hjälpa till, efter bästa förmåga. Så enkelt är det. Eller så enkelt borde det vara. Och det är vi, som har resurser, som kan göra mest. Det handlar om att hjälpa till med demokratiutvecklingen i andra länder (hjälp till självhjälp) men också om att i praktisk handling och på ett värdigt sätt ta emot den syster eller bror som inte är välkommen någon annanstans.

Kalla oss gärna naiva utopister, blåögda altruister, extremhumanister och enkelspåriga vänsterpartister. Vi kan stå ut med det. Vad vi däremot har svårt att acceptera är att smygrasismen breder ut sig och exempelvis ställer äldreomsorgen och skolan MOT en human integrationspolitik under täckmantel att man ”talar för folket”. Det är när vi ser det som sambanden blir skrämmande klara. Det som händer på andra håll kan snart hända här. Någon pekar ut en grupp syndabockar, och där börjar jakten. ”Får vi bara stopp på invandringen så löser vi våra välfärdsproblem.” ”Ser vi till att skicka hem arbetslösa flyktingar som inte ens lärt sig svenska språket så får vi tillräckligt med resurser till skolan.” Historien borde ha lärt oss. Känner vi inte igen oss?

Borde vi inte vara redo att ta ställning för människan och för det mångkulturella samhället och säga nej till den enfaldiga smygrasismen?

Birgitta Axelsson och Bertil Dahl
Vänsterpartiet, Kalmar

Regnet bara öser ner. Det har varit ont om soltimmar denna sommar. Våra tankar går till alla industriarbetare och andra, som nu återvänder till sina fabriker och arbetsplatser och får vänta ett helt år innan chansen till sol och bad uppkommer igen.
För egen del tröstar vi oss med Lifvens vänner, där Kenneth Rosen och Lennart ”Örten” Larsson och de andra lyckas hålla humöret uppe på oss väderdeppare. ”Vecka 42” är i grunden en sång, som gör även en dålig svensk sommar riktigt bra!

Mycket regnande har naturligtvis vissa positiva konsekvenser utöver att grundvattnet håller sig på god nivå. Dels fylls de svenska och norska vatten-magasinen vilket ger rimliga elpriser, dels blir det gott om kantareller, dessa ljuvliga gula gourmetbitar, som kommer i riklig mängd i de småländska bland-skogarna. Dessutom tjänar den kommunala ekonomin på att bevattningsbehoven är obefintliga. Fotbollsplaner och parker är i år gröna på helt naturlig väg utan dryga vattenräkningar, och det befrämjar såväl idrotten som det estetiska sinnet. Som ett extra plus har vi fått bevittna hur experimentlustan hos befolkningen har nått oanade höjder då man i TV-rutan kunde se vattenskidåkning på översvämnings-drabbade vägar. Tja, kan man inte köra bil på dem så kan man i alla fall ta båten och ha lite roligt.

Men frågan är om dessa positiva effekter kompenserar en totalt sönderregnad semester. De flesta svenskar tycker nog inte det. De har under ett helt år sett fram mot sommaren och planerat för mycket sol och bad och grillstunder. Istället blev det korsord, TV, video och den vanliga mikrougnsmaten som kom att karakterisera de annars så ljuva sommarkvällarna.

Man skall givetvis inte låta vädret påverka humöret, och som den kloke men ack så dåligt inkännande säger: ”Det finns inget dåligt väder, endast dåliga kläder”. Så sant som det är sagt. Ibland är det också bra att lyfta blicken lite och jämföra vårt svenska elände med översvämningarna i Asien där 2/3 av vissa länder står under vatten. Då hjälper inte ens ett rejält regnställ eller en samling videofilmer. Men ändå – visst spelar vårt svenska sommarväder roll. Nog är det lättare att gå tillbaka till fabriken om man haft några veckors riktig sommar?

Frågan är om inte en kommande reform handlar just om semestervädret. Det är ju svårt att i fackliga förhandlingar få med en garanti om visst antal soltimmar. Vädrets makter rår ju inte ens ombudsmännen i LO på, och inte heller arbets- givarna. Även vi i Vänsterpartiet, som historiskt sett många gånger har anklagats för att vara alltför verklighetsfjärran, inser faktiskt det. Ändå, vi kan inte låta bli att låta tankarna vandra lite. Kanske är det läge att i avtalet få inskrivet att alla industriarbetare och andra löntagare med låsta arbeten inomhus skall ha möjlighet till en veckas sol i Sverige eller utomlands? Sannolikt är de flesta inomhusarbetare beredda att avstå lönedelar för detta. Och säkert skulle svensk industri och ekonomi må bra av att arbetskraften känner sig mer tillfreds.

Industriarbetarna behöver minst en veckas solsemester och samma sak är det med våra äldre medborgare på servicehus och eget boende. De behöver också komma ut i friska luften, bra mycket mer än vad de får idag. För våra äldre räcker det emellertid inte med att det är skönt väder – det måste också finnas någon som kan hjälpa till. Det behövs, på de flesta servicehus och i de flesta hemtjänst-organisationer, mer resurser för att klara av att tillfredsställa detta självklara behov. Äldre är också människor, de har bara lite längre erfarenhet än vi andra, och de har samma behov av att få uppleva världen utomhus som vi.

I det moderna samhället är det möjligt att se till att inomhusarbetare har en veckas solgaranti. Det krävs bara en smula fantasi, nytänkande och insikt i vad som är väsentligt i livet och i samhället. Det är också på samma sätt möjligt att ge våra gamla utomhusgaranti och antagligen är det rena vinsten för såväl försäkringskassa som socialtjänst.

Kanske är detta en av våra stora utmaningar? Kan människan konstruera datorer, tvättmaskiner med 23 olika program, symaskiner med 58 mönstersömmar, oljetankers, stridsflygplan, rymdfarkoster och helautomatiska produktionskedjor så vore det väl sjutton också om hon inte skulle kunna förgylla livet för sig själv och andra genom att tänka lite nytt när det gäller grundläggande mänskliga behov!

Birgitta Axelsson (v), politisk sekreterare, Kalmar
Lennart Beijer (v), riksdagsledamot, Hultsfred

Det är inte lätt att vara borgerlig opposition i Sverige. FN och andra internationella bedömare basunerar ut att Sverige är ett av de bästa länderna att leva i.
Det är inte nog med att Sverige är bra på att fördela samhällets resurser, att utbildningspolitiken och hälsovårdspolitiken ligger i topp – dessutom har Sverige de allra bästa förutsättningarna för småföretag och entreprenörer!

Vi som tillhör vänstersidan i politiken är ju knappast nöjda med situationen. Vi anser att det måste till krafttag mot den allt tydligare skiktningen i samhället. Det behövs större resurser till den fattigaste tiondedelen av invånarna och vi måste se till att barnen i de fattiga familjerna ges samma möjligheter som andra. Omsorgen om våra äldre fungerar inte bra – ett civiliserat samhälle måste se till att både gamla och människor med funktionshinder får tillräckliga resurser för att leva ett gott liv.

Det är faktiskt vänstersidan – vänsterpartister och socialdemokrater – som kritiserar samhället hårdast. Detta trots att det är vår egen regering som styr! De borgerliga partierna inriktar sig främst på att sänka skatter och att gnälla. Den här sommaren har det blivit väldigt tydligt hur lite de borgerliga partierna har att komma med. Den egna politiken har man stoppat ner i en byrålåda – antagligen för att man vet att öppen borgerlig politik som framför allt handlar om skattesänkningar inte är särskilt populär hos svenska folket. Istället har man krävt att justitieministern skall avgå – därför att fångar flyr från Hall-anstalten, att det minsann skall vara en borgerlig kommissionär i EU och inte den framgångsrika Margot Wallström och att Bosse Ringholms fotbollsförening inte har betalat in reklamskatt. Det är minst sagt skrattretande hur ytlig den borgerliga oppositionen har blivit. Det är inte utan att man önskar sig lite ””rejäl borgarpolitik”, som ”ökade ekonomiska skillnader befrämjar tillväxten” och ”sänkta skatter till de rikaste är bra för Sverige” eller ”sänkt A-kassa sätter fart på Sverige”.

Det verkar som om Reinfeldt, Leijonborg, Hägglund och Olofsson tonar ner den egna politiken för att öka sina chanser i riksdagsvalet 2006. Denna taktik är inte bra för svensk politik, helt oaktat att den dessutom är djupt oärlig och vilseledande. Dels behövs det en tydlig högeropposition för att göra skillnaderna i politiken tydliga, dels behövs det en seriös opposition för att tvinga riksdagsmajoriteten att göra sitt yttersta. Man kan fråga sig: Om oppositionspolitiken drivs av vänstern och socialdemokraterna – vad skall vi då ha de borgerliga partierna till ?

Lennart Beijer (v), riksdagsledamot
Hultsfred
och
Birgitta Axelsson (v), politisk sekreterare
Kalmar