Fyra moderatpolitiker beskrev i Östran den 9 oktober risken med den kravlösa skolan. ”Flumskolan” skall ut och ”kunskapsskolan” in. Men skolans problem är av en helt annan art idag än att de går att bortförklara med ”flumpedagogik”.
Årtionden av nedskärningar och avsaknaden av en verklig politisk utvecklingsdiskussion har istället satt sina spår. Samtidigt har de ökade klasskillnaderna lett till att alltfler barn och ungdomar vistas i otrygga och tuffa miljöer där våld är vardagsmat. Skolan står inför en stor utmaning. En god pedagogik måste kombineras med gemensamt framtagna och tydliga regler, socialt förebyggande arbete i samverkan med andra vuxna och arbete för att motverka segregation. Att som moderaternas debattörer skuldbelägga utbildningsminister Östros för dagens och framtidens situation är att förenkla läget in absurdum.

Få av de borgerliga politikerna, om någon, talar om socialt blandade skolor som ett effektivt verktyg att nå skolans övergripande mål. Få, om någon, talar om närhetsprincipen som överordnad, och inte många röster höjs för elevens rätt att faktiskt påverka skolans vardag. Många kan däremot vittna om hur segregationen tog fart i borgerligt styrda kommuner genom explosionen av fristående skolor och skolpeng. Lärare har fört en ojämn kamp för att tillgodose elevernas behov när klimatet hårdnat, elevvårdsresurser dragits in eller tjänsterna varit vakanta. Om Vänsterpartiet fick bestämma skulle närhetsprincipen och ambitionen att skapa socialt blandade grupper vara viktigast när skolan organiseras. Resurstilldelningen skulle helt styras av elevernas olika behov. En betygsfri grundskola skulle skapas, utan timplaner. Olika elever behöver olika tid och resurser för att nå målen. Vi måste kunna ta hand om både välmotiverade och mindre motiverade elever. Den nya lärarutbildningen innebär en chans att ta ett steg i den riktningen, men skall förändringsarbetet lyckas krävs mer resurser till skolan. Vänsterpartiet har i förhandlingar med regeringen fått igenom en 5-miljarderssatsning, men det kommer att behövas ytterligare förstärkningar, dels för att anställa mer personal, dels för att fortbilda den personal som finns. Dessutom bör lönerna ses över.

Skolan har inte i alla kommuner fått den plats och det ekonomiska utrymme den förtjänar. Vi skolpolitiker bör nog vara självkritiska. Det har varit svårt att hantera det faktum att många lärare bränner ut sig eller söker sig till andra arbeten. Problemen kan hopa sig på skolor där skolledartjänsterna varit vakanta eller provisoriskt lösta i åratal, skolor som tillämpar lärarlösa lektioner eller skolor som inte ens meddelar föräldrarna när deras barn skolkar. Skolor som vädjar om hjälp för att lösa problem med rasism och mobbning möts tyvärr ibland med kalla handen. Skolor med trötta och slitna lärare går på knäna, men personalen är ändå vardagshjältar som lyckas väl med att genomföra läroplanernas intentioner.

Det handlar också om ledarskap. Det goda ledarskapet ser till att alla som jobbar i skolan får rätt förutsättningar och att deras kunskaper och erfarenheter tas tillvara. Det har visat sig att duktiga rektorer tillsammans med elever och personal genom ett idogt arbete och med rätt stöd kan rycka upp även den mest problemtyngda skola. Med sådana insatser skulle mycket positivt förändringsarbete kunna komma igång redan idag. Kommunerna måste också bli öppnare när det gäller att släppa fram alternativa pedagogiska metoder, så att den gemensamma skolan kan utvecklas. Förutsättningarna finns ju!

Vi välkomnar en debatt om skolan, men högerns recept är föråldrat. Ett gammaldags, statiskt kunskapsbegrepp riskerar inte bara att slunga skolan tillbaka i tiden, utan också att förstärka de klasskillnader och den segregation som vi ser alltför mycket av redan idag. Det finns andra och bättre verktyg. För oss i Vänsterpartiet handlar det om ökade resurser, skoldemokrati och pedagogisk utveckling.

Uppdaterades: 08 okt 2003