Månad: september 2011

Lärarnas Riksförbund har publicerat den intressanta rapporten ”Underkänt! – svenska folkets åsikter om skolan”.

Många människor i Sverige, uppemot hälften av de tillfrågade, anser inte att våra skolor håller en likvärdig standard. Det är ett problem. Nästan lika många, fyra av tio, anser sig inte kunna ta ställning i frågan. De flesta i Sverige år 2011 vågar alltså inte lita på att skolan sköter sitt uppdrag. Det är ÄNNU mer problematiskt. Det visar att vi efter åratal av svartmålning av en i huvudsak välfungerande skola med goda pedagoger har lyckats rasera förtroendet för den. Det kan vi till stora delar tacka Folkpartiets Jan Björklund för.

Ett annat mycket stort problem, som hänger ihop med det föregående, är att de fristående skolorna har obegränsade möjligheter att ta ut vinster och placera dem på annat håll. Så många som åtta av tio tillfrågade anser att vinsterna måste begränsas och att resurserna åter ska investeras i skolverksamheten så att de kommer eleverna till del. Detta är ett krav som vi i Vänsterpartiet har drivit länge. Nu vet vi att en övervägande del av samtliga partiers sympatisörer tycker precis som vi. Däremot jobbar de andra partierna i en helt annan riktning. Att förtroendet för de offentliga skolorna krymper medan fristående skolor kan växa blir en orimlig paradox i sammanhanget. Det är ju på det här sättet vi utarmar skolorna ännu mer. Skolresurser, medel som skulle gå till barns och ungdomars utbildning, skickas iväg till ägares privata plånböcker. Snacka om att göra tvärtemot vad folk tycker är rätt och rimligt!

Att föredra statlig styrning av skolan framför kommunal är också en linje som Vänsterpartiet har drivit. Det anser de allra flesta tillfrågade, liksom LR, är en riktig väg att gå. Problemet är dock att det inte nödvändigtvis ger MER resurser att fördela till skolan. Skolan ska kompensera för olika förutsättningar, och där måste den lokala nivån kunna påverka. Vi kan alltså inte bara dra klockan tillbaka, vi måste hitta lösningar på problem som finns nu och i framtiden. Sådana lösningar hittar vi inte i Jan Björklunds 1960-talsskola.

LR har rätt i sina slutsatser på flera punkter. Jag håller dock inte med om den allra sista, nämligen den om krav på garanterad undervisningstid per ämne samt en fast timplan. Vår övertygelse är att skolan måste ge varje elev möjlighet att utvecklas så långt som möjligt. Det betyder att Kalle kanske behöver åtta timmar för att förstå räta linjens ekvation medan Ida behöver tre. Samtidigt kan Ida behöva tio timmar för att lära sig fotosyntesen medan Kalle fattar galoppen på fyra. Den flexibiliteten måste vi ha i skolan om vi ska sätta elevernas utveckling allra främst. Det gör vi förstås också när vi använder oss av engagerade och välutbildade lärare i skolan som trivs med sina jobb och som känner sig uppskattade för de uppgifter de utför.

Tack LR för en informativ undersökning! Nu kavlar vi upp ärmarna och jobbar vidare, tillsammans. Vi i Vänsterpartiet tänker dra vårt strå till stacken för att tillsammans med er och andra yrkesverksamma i skolan samt med elever och föräldrar bygga upp såväl förtroendet för och kvaliteten i den svenska skolan. Vi har mycket att göra, men vi har stora möjligheter att lyckas! Det gäller dock att vi ser framåt och inte bara bakåt. Det är ju för morgondagen som skolan ska utbilda, inte för gårdagen.

Torsdagen den 6 oktober kl 1830 kan Du träffa Hans Linde, en av Vänsterpartiets framstående företrädare. Vi bjuder in alla intresserade till ett offentligt möte i Bergaviksbiblioteket. Vi bjuder på fika!

Hans Linde är utrikespolitisk talesperson, gruppledare i riksdagen och en av de fyra partiledarkandidaterna i Vänsterpartiet. Träffa honom och ställ frågor om vad han vill i arbetet med att förändra Sverige!

Alla blir äldre. Vi kommer att hamna i situationer när vi behöver hjälp för att klara vår vardag. Det är inte längre ovanligt med oro inför vad som händer när hälsan vacklar. Kommer man att få de insatser man behöver? Och kommer de att utföras på ett professionellt sätt?

Vår äldreomsorg är inte självgående. Den hänger på att vi ger den de resurser som krävs. Det handlar om välutbildad personal i tillräcklig mängd, om rätt till heltidsjobb och om trygga anställda som vågar säga vad de tycker och som därmed förbättrar verksamheten. Det handlar också om att lyssna på brukare och brukares anhöriga. Rätt till inflytande över verksamheten från brukare och från personal ger god omsorg.

Vi måste också vara beredda att betala löner som man kan leva på. Vi har problem med att rekrytera välutbildad personal, och söktrycket till gymnasiets omvårdnadsutbildningar är alldeles för lågt i förhållande till framtida behov av arbetskraft. Det hänger självklart ihop med dåliga arbets- och löneförhållanden. Vill vi ha en omsorg värd namnet måste vi vara beredda att betala vad det kostar, och vi måste ge den personal som i dag sliter under oacceptabla förhållanden credit för vad de gör.

Frågan ”Vem ska hjälpa mormor?” är angelägen. Vänsterpartiets svar är att vi tillsammans och gemensamt ska hjälpa mormor, genom bland annat ett långsiktigt äldreomsorgslyft med satsningar om fyra miljarder kronor fördelat på tio år. Vi vill till exempel återinföra utbildningsvikariaten så att den stora kostnaden för utbildning, nämligen att anställa vikarier, blir löst för kommunerna.

Häromveckan kunde vi i lokalpressen läsa om en mamma i Kalmar som har sina barn kvar på förskolan sent eftersom det är så hennes arbetstider ser ut. Problemet är inte att förskolan inte kan tillgodose behovet av omsorg på mer obekväma tider, utan problemet är att barnen inte kan få den mat som de behöver. Barnen behöver ett lagat mål mat på kvällen, men förskolan kan bara erbjuda enklare fika.

Vi tror inte att den här mamman är ensam om problemet. Vi har idag flera sektorer på arbetsmarknaden som kräver arbete på sena kvällar. Det gäller inte längre bara vård, omsorg och industri, utan stora delar av handelssektorn utvecklas också alltmer i riktning mot öppettider som sträcker sig till kl 22. Det är inte orimligt att tänka sig att det inom handeln, liksom inom vård, omsorg och industri, också jobbar föräldrar till små barn, och dessa barn behöver barnomsorg under andra tider än mellan kl 7 och 1630 med lunch kl 11-1130 måndag-fredag.

Vi önskar att vi i Barn- och ungdomsnämnden kan hitta praktiska lösningar på detta ”problem”. Det handlar om att se till barnens bästa och tillgodose de behov som vi alla förstår uppstår för barnen när föräldrarnas arbetstider förläggs mer och mer till sena kvällar. Det handlar knappast om att erbjuda trerätters middagar, utan det handlar om enklare måltider. Se möjligheterna istället för problemen! Det kan inte vara meningen att våra rutiner ska skapa andra problem som i sin tur resulterar i att barnen inte får den mat de behöver.

Kalmar den 9 september 2011