Månad: juni 2011

”En hand som arbetar skapar en hjärna som tänker” uttryckte möbelformgivaren Carl Malmsten. Allt lärande hänger nämligen samman. Den estetiska verksamheten stödjer lärande i matematik och språk, och vice versa. Kreativitet, kommunikation och entreprenörskap utvecklas till stor del genom estetiska ämnen. Den utvecklingen kommer de gymnasieelever som börjar gymnasieskolans första år hösten 2011 att förvägras. Det är bekymmersamt då vi och vårt samhälle behöver mer kreativt tänkande och mer entreprenörskap, inte mindre. Men den nya gymnasieskolan tar ingen hänsyn till det.

Kurserna i bild, musik, dans och drama berövas i och med hösten 2011 sin ställning som obligatorium och som meriterande kurser. Det innebär att många gymnasieskolor, i riskzonen ligger Stagneliusskolan i Kalmar, kommer att stå helt utan estetiskt och konstnärligt kreativa kurser. Det är beklagligt. Blivande entreprenörer och andra som kommer att jobba inom kreativa näringar och inom kulturområdet ska utbildas utan att få lära sig de kreativa processer som just de estetiska ämnena så tydligt förmedlar. Det står i skarp kontrast till gymnasiereformens tydliga betoning på entreprenörskap och elevernas egen drivkraft. Det riskerar att bli platt fall, både för reformen i sig men tyvärr också för elevernas framtid då de inte får tillgång till adekvata redskap inom ramen för utbildningen.

I vår tid blir det allt viktigare att kunna hantera och tolka bild- och textinformation i olika media. Våra industrier är på väg ut ur landet och arbetsplatser försvinner. Vi måste alltså tänka nytt. Denna utveckling måste med nödvändighet färga även skolan. Estetisk och kommunikativ kompetens kommer att höra till det allra viktigaste på framtidens arbetsmarknad, oavsett om man ska bli ingenjör, läkare eller journalist. Den nya gymnasieskolan ökar risken för att dessa perspektiv saknas. Därmed riskerar Sverige att inte längre ligga i framkant, varken när det gäller industriellt utvecklingsarbete eller inom media och kultur. Man går dessutom emot ett EU-betänkande från 2009 där man fastslår att konstämnen bör vara obligatoriska i utbildningsprogrammen på alla utbildningsnivåer så att en demokratisering av tillgång på kultur främjas.

Den gymnasieskola som slår upp sina portar hösten 2011 har många brister. En av de allvarligaste är att kurser med inriktning på kultur och skapande nedvärderas och stryks som obligatoriska. Det kan leda till större problem än vi anar. Elever får sämre möjligheter än tidigare att ta plats på en framtida arbetsmarknad, och Sveriges möjligheter att behålla en frontposition i kunskapsintensiva sektorer försvåras. Det var nog inte det som högerregeringen avsåg med sin nya gymnasiereform, men det är så det blir när man inte bryr sig om att ta till sig väl grundade argument. Carl Malmstens vishet från förra seklet hade nog kunnat tillföra en del, om någon på högerkanten hade varit beredd att lyssna.

 Birgitta Axelsson Edström (V), ledamot i styrelsen för Kalmarsunds Gymnasieförbund

Den som arbetar inom den gemensamma sektorn har inte ett vanligt jobb. Man har både mer rättigheter och ett mer omfattande uppdrag.  Som offentligt anställd har man nämligen inte bara arbetsuppgifter som undersköterska, lärare eller parkarbetare, man har nämligen ansvar för demokratin. Till sitt stöd har man en grund­lagsskyddad yttrandefrihet, en rättighet som vi i Vänsterpartiet värderar mycket högt. Paradoxalt nog avstår många an­ställda från att säga sin mening i samband med förändringar på jobbet och väljer tystnaden istället. För demokratin, för utvecklingen på jobbet och inte minst för den enskilda individen är detta en katastrofal lösning.

Ett modernt och utvecklingsbenäget ledarskap inser vikten av att de anställda motiveras och engageras. Det förutsätter vad vi brukar kalla ”högt i tak och långt till dörren” liksom medvetenhet om och respekt för anställdas meddelarfrihet, utvecklingsvilja och kreativitet.  Chefer som ger sina medarbetare adekvat information, lyssnar och samverkar bygger inte bara upp en fungerande arbetsmiljö utan ser också till att de offentliga medel som finansierar verksamheten, det vill säga våra skattepengar, används optimalt. Medarbetare är engagerade och vill göra ett bra jobb, och ska behandlas med respekt oavsett om de säger oreserverat ja eller nej till förändringsförslag. Deras perspektiv har nämligen också mycket att tillföra, och genom samverkan når man så gott som alltid bättre resultat än genom att ”lägga locket på och låtsas som om det regnar” när medarbetare uttrycker avvikande mening eller inte vågar säga något överhuvudtaget.

Det är dags att vi på allvar blir medvetna om demokratiuppdraget. Vad betyder detta för verksamheten? Vilka speciella krav ställer det på ledare och chefer? På vilka sätt kan medarbetare på olika nivåer uppfylla just detta uppdrag? Hur kan fackens ställning utvecklas och stärkas? En sak är säker: Vi i Vänsterpartiet vet att tystnaden på jobbet är kontraproduktiv. Ju mer öppenhet desto bättre, och det offentliga ledarskapet på högsta nivå har ett mycket stort ansvar att föregå med gott exempel.