Kalmar

Arkiv för januari, 2005

Vilken fråga bör komma överst på den politiska dagordningen efter flodvågens härjningar? Är det Göran Persson, Laila Freivalds, svenska UD eller kungen som ska stå i blickfånget? Eller är det i själva verket något helt annat som borde vara viktigast om vi vill göra någon nytta?
Ingen kan förhindra en naturkatastrof, inte ens den svenska regeringen. Där får vi erkänna människans begränsning, men vi ska ändå inte blunda för möjligheten att människans exploatering av jordens resurser kan öka risken för katastrofers uppkomst eller göra dess effekter ännu mer kännbara. Vi lär få acceptera att det finns ett samband mellan exploatering och miljöförstörelse och naturens möjlighet att återhämta sig, men det kommer att ta tid innan vi klart och tydligt kan fastställa det.

Vad vi däremot redan nu kan ta itu med är de förhållanden som vi styr själva genom ett i grunden orättvist samhällssystem. Visst ska vi vara glada över den makalösa offervilja som svenska folket har visat med anledning av flodvågen i Sydostasien, men vi får inte förledas att tro att vi utjämnar de grundläggande ekonomiska skillnaderna på det sättet, genom allmosor och gåvor. De kommer att finnas kvar länge än, och vi vet att de människor som kommer att få det svårast att bygga upp sina liv är de som redan före tsunamin hade det sämst ställt.

Sedan annandag jul har omkring 345 000 barn under fem år dött av undernäring. Omkring 130 000 människor har dött i aids. Ytterligare 170 000 har smittats av hiv. Varje månad dör lika många av malaria som dödades av tsunamin. I världen dör 60 000-100 000 människor varje dag på grund av fattigdom, behandlingsbara sjukdomar, aids och brist på mat, rent vatten, skydd, kläder, medicin och utbildning.

Krig utlöst av regeringar som vill ha politisk och ekonomisk kontroll dödar också. Mer än fem miljoner människor dog i krig i Afrika under 90-talet. 1,3 miljoner dog i Demokratiska republiken Kongo, 1,1 miljoner i Sudan. Omkring 100 000 irakier har dött sedan den USA-ledda invasionen och ockupationen startade.

Det är den värld vi lever i. Astronomiska summor läggs alltså på bevarandet av tingens ordning via krig, ockupationer och invasioner, dvs de fattiga ska fortsätta vara fattiga och de rika ska bli allt rikare. Biståndet till behövande är försvinnande litet. Den ordningen har vi makt att förändra. Om vi vill. Och om vi därmed på allvar vågar ta itu med den stora frågan om orättvisor som vi själva skapat och sedan vidmakthåller.

Stig Dagerman skrev: ”En hungrande människa mindre betyder en broder mer.” Det är den övertygelsen som ska driva oss framåt efter flodvågens härjningar, inte partipolitiskt käbbel eller jakt på lokala syndabockar. Och det är när vi vågar anta den utmaningen som vi kan åstadkomma verklig förändring.

Birgitta Axelsson, politisk sekreterare
Vänsterpartiet Kalmar

Vi slår vakt om religions-, yttrande- och åsiktsfriheten i vårt land. De är grundläggande rättighetslagar som är oerhört viktiga i ett demokratiskt samhälle. Utan dem blir demokratin en omöjlighet. Demokrati kräver frihet.
Min frihet är viktig, och den ska vara stor. Den har dock sin begränsning, kanske inte främst tack vare lagstiftning utan tack vare den grundläggande respekt som vi alla bör känna inför våra medmänniskor och den hänsyn som i sig är en rättighet att bli visad. När min frihet, eller mitt behov av att synas och höras, gör så att någon annans frihet blir beskuren, så har jag passerat en kritisk gräns. Denna gräns har pingstpastorn Åke Green överskridit med flera kilometer.

Pastorn Green predikade ”sexuella abnormiteter är en djup cancersvulst på hela samhällskroppen. Herren vet att sexuellt förvridna människor kommer till och med att våldta djuren. Inte heller djuren går fria för människans sexuella behov och den brand som är tänd i en människa utan till och med det kan man ägna sig åt.” Detta är en grov och medveten kränkning mot människor med annan sexuell läggning än den heterosexuella. Denna hetskampanj mot människors fria kärlek får stöd av de mest reaktionära krafterna i samhället som den kristna högern och vissa nazistiska organisationer.

Green ville uppenbarligen väcka debatt, och där har han i ett avseende lyckats. Han har medvetet spritt sin predikan i media. Avsikten var att synas och höras så mycket som möjligt, och han vill nu diskutera olika lagar och ställa dem mot varandra. Det kan finnas anledning till det, men det är en diskussion med ett begränsat intresse. Med sunt förnuft i bagaget är det just inget stort problem. Vad som är viktigare och tydligen långt svårare är att vi på allvar måste ta itu med vår attityd till varandra och vår respekt för våra inbördes olikheter. Vi har kommit en bit på väg, men vi har långt kvar att gå innan vi kan säga att vi behandlar alla i vårt samhälle lika.

Vi respekterar Greens tro, och försvarar hans rätt att ha den. När han hävdar att denna tro ger honom rätt att kränka andra och bedriva hetskampanjer gör han ett stort fel. Det handlar inte om demokratiskt stiftade lagar som står i konflikt, pastor Green, utan om kärlek till vår nästa. Det är, vill vi nog ändå påstå, ett viktigare budskap i den kristna tron än uppmaningen att fördöma homosexuella bröders och systrars sätt att leva. Påbudet att älska sin nästa som sig själv kan knappast vara beroende av vilken sexuell läggning han eller hon har och inte heller av vad vi anser om den.

Birgitta Axelsson och Bertil Dahl
Vänsterpartiet, Kalmar