Första maj i Vimmerby

Årets första maj-firande var förlagt till ett strålande soligt Vimmerby där vi tågade tillsammans med den samlade arbetarrörelsen. Här kan du läsa ett av talen som hölls.

Kamrater, mötesdeltagare. 
 
Idag är det första maj, arbetarrörelsens högtidsdag. En dag för att fira. En dag för att tillsammans samla styrka och självförtroende i vårt arbete för en rättvisare utveckling i samhället. Första maj är vår dag.  

Vi lever i svåra tider. Under de senaste månaderna har vi upplevt en kris på arbetsmarknaden, som saknar motstycke i modern tid. Varslen och uppsägningarna haglar runtom oss. Människor kastas ut i en otrygg tillvaro i arbetslöshet och pressen ökar på dom som får ha sitt arbete kvar. Dom får till och med betala för sina jobb med sänkta löner.  
För oss unga är otrygga jobb vardag. Ungdomsarbetslösheten var redan innan krisen dubbelt så hög som den totala arbetslösheten. Vi är dom som gått på timvik, som blir behovsanställda, som får vänta vid telefonen för att veta om vi har jobb nästa månad, nästa vecka eller nästa dag. Vardagen för alla mina vänner som har haft lyckan att faktiskt få ett jobb ser ut så här. Det finns ingen säkerhet längre. Vi används som billig, utbytbar arbetskraft, satt på ständig mellandagsrea av en regering som sänkt arbetsgivaravgiften för företag med unga anställda. En av många åtgärder, som ökat vinstmarginalerna åt arbetsgivare, men som inte lett till någon minskning av arbetslösheten.  

Det är tråkigt att i ett tal börja rabbla siffror, men jag tänkte göra det ändå. Åttio miljarder. Så mycket har regeringen sänkt skatterna. Åttio miljarder. Den allra största delen har gått till redan rika människor. Med åttio miljarder kan man göra mycket. Man hade kunnat anställa tiotusentals sjuksköterskor, förskolelärare eller undersköterskor. Man hade kunnat återupprusta välfärden och på köpet sänka arbetslösheten och hindra de tysta varsel som nu drabbar framförallt kvinnor i offentlig sektor. För de totala skattesänkningarna hittills, hade man kunnat anställa över 200 000 personer. Eller så hade man kunnat satsa en del av dom på utbildning, åt oss unga som behöver komplettera eller läsa upp, eller åt dom som nu varslats och behöver läsa om. Mycket hade kunnat göras för åttio miljarder. Man hade till och med enkelt kunnat betala böterna för Pirate Bay-killarna.  

Krisen på arbetsmarknaden är en del av en internationell kris. Det är inte Fredrik Reinfeldt eller Anders Borg som orsakat den, och det är inte Maud Olofssons fel att den drabbade Sverige. Men det är deras ansvar att en halv miljon människor månaderna innan krisen bröt ut, lämnade a-kassan. Det var dom som gjorde a-kassan dyrare, sämre och svårare att komma in i, och det var dom som införde en ungdomsdiskriminering, som innebär att vi under 26 får betala lika mycket men får ut mindre om vi blir arbetslösa.  

Det är högerregeringen som minskat platserna på komvux med en femtedel, som vägrat skapa fler studieplatser på universiteten och som istället för att se till at vi kan få ordentliga utbildningar via arbetsförmedlingen, har tillsatt ”coacher”, som ger oss tips om hur man söker jobb som inte finns. Det är inte rättvist!  

Kamrater, första maj-firare, frustrationen och missnöjet är utbrett, men leder inte per automatik till en annan politisk riktning. I spåren av regeringens orättvisa politik följer ofta uppgivenhet. Vi måste tydligt, i ord, men framförallt i handling visa att en annan politik är möjlig att genomföra – att det går att vända krisen, att klass- och könsskillnader inte är givna av naturen utan resultat av politisk kamp, och att vi med politiskt arbete kan gå åt ett annat håll. Men det låter sig inte göras av sig självt. I parti och ungdomsförbund, i studentförbund och – föreningar, i facket, miljörörelsen, i feministiska organisationer och i alla sammanslutningar där vi organiserat oss för att påverka samhället i rätt riktning, måste vi hämta kraft och samla styrka. Vi måste tillsammans jobba för att vända utvecklingen – för att protestera när regeringen ger mer åt de som redan har.

Vi ska skapa tryck och entusiasm för en annan politik. Fredrik Reinfeldt – En lagom tjock man i sina bästa år som är för feg för att göra något själv och Anders Borg – en man som håller i pengarna lika starkt som om han vore Emil i Lönnebergas pappa Anton Svensson. Är det verkligen dom vi vill ha? Personligen hade jag hellre velat ha Skorpan i Bröderna Lejonhjärta som statsminister, som vågar göra det han tror på för en större sak.  

Det politiska vardagsarbetet är inte glamouröst. Det är ett evigt förberedande, kopierande, planerande, flygbladsutdelande, demonstrerande, insändarskrivande och mötesorganiserande. Det är inte alltid kul. Det går inte alltid lätt. Men när man ser hur många vi är som demonstrerar idag – här, i hela landet och i hela världen, är det lätt att känna att det är värt det. Vi har ingenting att förlora, bara friheten att vinna.  
Tack!

Emmy Axelsson, ordförande Ung Vänster Kalmar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gilla oss på Facebook!