Kalmar kommun står inför en stor ekonomisk utmaning. Samtidigt är behoven och viljan att utveckla mycket starka. Det gäller inte minst på kultur- och fritidsområdet.

Det höjs just nu röster för Soppscenens bevarande. De pengar som kommunen har givit och fortfarande ger anses inte räcka till för att hålla verksamheten igång. Sanningen är att vi beklagar utvecklingen. Vi har inte dragit in några anslag, men vi har inga möjligheter att mer än tredubbla det belopp vi har gett tidigare år när vi dessutom har dryga sparbeting att hantera.

Sparbetingen ger i resultat att andra verksamheter också får problem, exempelvis nu senast tennishallen i Smedby. När vi ska spara in miljoner på driften får det konsekvenser för ideellt hårt arbetande föreningar och eldsjälar samt för de invånare i Kalmar som tycker att det är utvecklande med kultur-, fritids- och idrottsupplevelser. Det är bittert. Ändå försöker vi naturligtvis hitta lösningar för att verksamheterna ska kunna fortsätta.

Orsakerna till utvecklingen kan vi delvis hitta i den globala finanskrisen. De uteblivna skatteintäkterna ger inte kommunen något annat val än att både spara på nämnderna och att öka utdebiteringen. Ingen ska tro att det finns någon som jublar över detta, men det var tvunget. Alternativet är att vara så ansvarslös som den borgerliga oppositionen som valde att helt strunta i det finansiella läget. Hade oppositionen haft inflytande över Kalmar kommun hade vi varit tvungna att låna pengar redan 2009. Med en sådan ekonomisk politik är Kalmar bankrutt snabbare än vi hinner blinka. Det förstår nog de flesta.

En annan viktig orsak till kommunens ekonomiska läge kan vi hitta hos den borgerliga regeringen som anser att statsbidragen till kommuner och landsting är onödiga utgifter. Visserligen kommer nu en utökning, ett tillfälligt stöd som för Kalmars del innebär ca 33 miljoner år 2010, men det är alldeles för lite och alldeles för sent. Regeringen har valt att ta resurser från kommuner och landsting och stoppa dem i privata fickor genom gigantiska skattesänkningar, och nu förväntar man sig förlåtelse genom att man stoppar in en bråkdel nya pengar till den offentliga verksamheten. Det vi ser nu är omvänd Robin Hood-politik kombinerad med allmosor och det är inte värdigt ett modernt välfärdssamhälle. Vi måste få en ny politik och en ny regering.

Matematiken är löjligt enkel. Vi har i Sverige en mycket hög välfärdsnivå, och den har vi gemensamt bestämt oss för att satsa på. Detta innebär också ett relativt sett högt skattetryck. Nu börjar Sverige komma i nivå med övriga EU-länder som inte alls har den välfärdssektor som vi är vana vid. Självklart kostar skattesänkningarna! De pengar vi förr använde för gemensamma behov ligger ju nu i de privata plånböckerna. Man kan som bekant inte både ha kakan och äta upp den.

Därmed väntar hårda tider, för vård, skola och omsorg, för barn, elever och äldre, samt för dem som tycker att kultur-, fritids- och föreningsverksamhet är något som vi gemensamt har nytta av och bör satsa på. Kort sagt, de hårda tiderna väntar de flesta av oss. Det sorgliga i kråksången är att borgerligheten som just nu har makten på regeringsnivå inte nämnvärt verkar bry sig.

Birgitta Axelsson Edström (V)

Ordförande Kultur- och fritidsnämnden

Lise-Lotte Ross (V)

ersättare Kultur- och fritidsnämnden

Bertil Dahl (V)

Kommunalråd

Uppdaterades: 15 apr 2009