Skola för utveckling i en modern tid

Högerns auktoritära och konservativa pedagogiska ideal manifesterar sig när den nya skolpolitiken skall omsättas i praktisk handling. Vi vill visa på att det finns bättre och mer verksamma verktyg än svart pedagogik.

  

Den borgerliga regeringen lanserar sin skolpolitik under rottingmajoren Jan Björklunds ledning. Det handlar bland annat om mer kontroll, skriftliga omdömen redan i första skolåret, hårdare tag, ordningsbetyg, straff och repressalier i form av kvarsittning och beslagtagande av störande föremål såsom mobiltelefoner eller förbud att tala annat språk än svenska. Syftet med dessa enkla men ack så gammalmodiga förslag sägs vara att skapa ordning och reda i skolan.

Tro det eller ej, men det finns inte NÅGON som är engagerad i skolfrågor som INTE vill att det ska vara ett gott arbetsklimat i skolan eller att eleverna INTE ska lära sig att läsa, räkna och skriva i skolan. Inte ens vi vänsterpartister är emot en sådan skola. Vi tror dock inte att de medel som skolminister Jan Björklund förespråkar är de som ger önskat resultat i form av bättre arbetsmiljö eller högre kunskapsnivåer. Under slagord som "Våga sätta gränser", "Att ställa krav är att bry sig" eller "Våga vara vuxen" försöker den nyauktoritära rörelsen med skolministern som en av påhejarna få skolan att återgå till stramare tyglar och fastare disciplin. Man har fel. Maktspråk, dominans, underkastelse och lydnad leder inte till att skolans problem löser sig. Den tiden är förbi. Frågan är om det ens någon gång funnits en tid då en sådan krigsförklaring mot barn och elever varit en verklig väg framåt. Vi måste våga inse det, och agera därefter.

Det ställs inte för lite krav vare sig i eller på skolan idag. Den bild av skolan som man från borgerligt håll framhåller som sanning, nämligen att skolan skulle vara totalt kravlös och där varken fostran eller kunskapande existerar, stämmer inte med verkligheten. Den borgerliga skolretoriken hämtar sin näring från en övertygelse om att skolan befinner sig i ett totalt kaos där mobiltelefonerna ringer under hela lektionstiden, där personalen fullständigt har abdikerat från sin vuxenroll och inte längre orkar bry sig om sitt uppdrag samt där eleverna inte får möjlighet att lära sig någonting. Både elever och personal som tillbringar sin arbetstid i skolan vet att den bilden inte är sann.

Sanningen är att det aldrig tidigare i historien har ställts större krav på skolans verksamhet. Kraven på lärare och annan personal när det gäller såväl kunskaper som värderingsarbete blir allt hårdare, liksom kraven på de unga att orientera sig, förstå och fungera i en alltmer komplex omvärld. Och det är i den omvärlden som skolan ska fungera, inte i gårdagens. 

Lösningen på skolans problem, för vi är alla överens om att det verkligen finns problem i skolan, ligger inte i den "moderna" svarta pedagogik som Jan Björklund förespråkar. Problem av olika slag kommer nämligen alltid att uppstå, beroende på vilken omvärld skolan befinner sig i. För att bara nämna ett exempel: Vi har ett samhälle där det finns stora sociala orättvisor. Självklart återspeglar detta sig även inom skolan och tar sig olika uttryck. Lösningen är en ständigt pågående process, liksom den alltid har varit. Lyckade lösningar bygger på ömsesidig respekt, tolerans och tillit mellan de aktörer som finns i och i närheten av skolan, mellan elever, lärare, föräldrar och skolledning. I demokratisk anda – för demokratin är viktig! – kan man söka gemensamma lösningar för gemensamma problem. Sådana lösningar ligger mycket långt ifrån de av enfald och toppstyrning präglade åtgärdsförslagen som borgerligheten lägger fram i form av ordningsbetyg eller språkförbud.

Demokrati är inget honnörsbegrepp eller något som man lär sig "sedan", efter det att man har lärt sig läsa, räkna, skriva och fått veta att man är underlägsen. Då är det nämligen för sent. Demokrati är ett sätt att verka tillsammans. Den erfarenheten har vi vuxna skyldighet att se till att våra elever får i redan tidiga år. Det är på det viset de kan skaffa sig det självförtroende som krävs för att ta egna initiativ och för att tro på sin egen förmåga. Så skapas en verklig grund för utveckling och lärande.

 

Birgitta Axelsson Edström (ersättare) och Peter Persson (ledamot), Kalmarsunds gymnasieförbund

Ragnar Olsson (ledamot) och Leila ben Larbi (ersättare), Barn- och ungdomsnämnden

Bertil Dahl, kommunalråd

Vänsterpartiet i Kalmar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gilla oss på Facebook!