I brist på egen politik

Det är inte lätt att vara borgerlig opposition i Sverige. FN och andra internationella bedömare basunerar ut att Sverige är ett av de bästa länderna att leva i.
Det är inte nog med att Sverige är bra på att fördela samhällets resurser, att utbildningspolitiken och hälsovårdspolitiken ligger i topp – dessutom har Sverige de allra bästa förutsättningarna för småföretag och entreprenörer!

Vi som tillhör vänstersidan i politiken är ju knappast nöjda med situationen. Vi anser att det måste till krafttag mot den allt tydligare skiktningen i samhället. Det behövs större resurser till den fattigaste tiondedelen av invånarna och vi måste se till att barnen i de fattiga familjerna ges samma möjligheter som andra. Omsorgen om våra äldre fungerar inte bra – ett civiliserat samhälle måste se till att både gamla och människor med funktionshinder får tillräckliga resurser för att leva ett gott liv.

Det är faktiskt vänstersidan – vänsterpartister och socialdemokrater – som kritiserar samhället hårdast. Detta trots att det är vår egen regering som styr! De borgerliga partierna inriktar sig främst på att sänka skatter och att gnälla. Den här sommaren har det blivit väldigt tydligt hur lite de borgerliga partierna har att komma med. Den egna politiken har man stoppat ner i en byrålåda – antagligen för att man vet att öppen borgerlig politik som framför allt handlar om skattesänkningar inte är särskilt populär hos svenska folket. Istället har man krävt att justitieministern skall avgå – därför att fångar flyr från Hall-anstalten, att det minsann skall vara en borgerlig kommissionär i EU och inte den framgångsrika Margot Wallström och att Bosse Ringholms fotbollsförening inte har betalat in reklamskatt. Det är minst sagt skrattretande hur ytlig den borgerliga oppositionen har blivit. Det är inte utan att man önskar sig lite ””rejäl borgarpolitik”, som ”ökade ekonomiska skillnader befrämjar tillväxten” och ”sänkta skatter till de rikaste är bra för Sverige” eller ”sänkt A-kassa sätter fart på Sverige”.

Det verkar som om Reinfeldt, Leijonborg, Hägglund och Olofsson tonar ner den egna politiken för att öka sina chanser i riksdagsvalet 2006. Denna taktik är inte bra för svensk politik, helt oaktat att den dessutom är djupt oärlig och vilseledande. Dels behövs det en tydlig högeropposition för att göra skillnaderna i politiken tydliga, dels behövs det en seriös opposition för att tvinga riksdagsmajoriteten att göra sitt yttersta. Man kan fråga sig: Om oppositionspolitiken drivs av vänstern och socialdemokraterna – vad skall vi då ha de borgerliga partierna till ?

Lennart Beijer (v), riksdagsledamot
Hultsfred
och
Birgitta Axelsson (v), politisk sekreterare
Kalmar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Gilla oss på Facebook!